Åklagare Andreas Nyberg menade att samtliga fyra skulle dömas för mordet. Både tingsrätten och hovrätten lyssnade till tre fjärdedelar. Den enda som inte dömdes för mord, utan grovt skyddande av brottsling, var den 50-årige mannen.
Onsdag 28 juni: klockan är strax efter 14 och det skapas svensk kriminalhistoria i sal 1 vid Skellefteå tingsrätt.
Vad gäller fyra av de kallade vittnena den här soliga dagen i Skellefteå – hettan i domstolen är påträngande – måste det vara ojämförligt i svensk brottshistoria att så många närstående ombeds att vittna i en mordrättegång.
Och inte minst: de väljer också att vittna – och deras vittnesmål placerar på olika sätt nära anhöriga på brottsplatsen.
När dörren öppnas och den unge mannen kliver in i rättssalen möts han av blickar från bland andra den mordåtalade 43-åriga kvinnan och den mordåtalade 23-årige mannen.
Det är vittnets mamma respektive bror.
Utan någon tvekan i kroppsspråk eller ordval tar han plats i vittnesbåset och svarar på frågorna från rättens ordförande, lagman Christel Lundmark: vem han är, hans kopplingar till två av de åtalade och hans kännedom vad rättegången handlar om.
Inför vittnesmålet har en person med mycket god insyn i rättsfallet påpekat för mig:
– Hans, när frågan ställs om han tänker vittna mot sin mor och bror så kommer du att höra en knappnål falla.
Precis så är det.
Vid rättegången i Skellefteå i somras beskrev målsägandebiträdet Linda Sundlöf våldsdådet mot 30-åringen i dennes bostad som en ”ren avrättning”.
Det är alldeles knäpptyst när rättens ordförande frågar om han är bredd att vittna. Christel Lundmark är tydlig när hon upplyser att han inte behöver ställa upp på grund av hans nära relation till de misstänkta.
För så är det: makar, sambos, barn, barnbarn, föräldrar, far- och morföräldrar eller syskon kan aldrig tvingas vittna mot en närstående.
Samtidigt avlägger inte ett närstående vittne någon vittnesed, man talar inte under straffansvar.
Denna typ av vittnesmål kan ifrågasättas av advokater, att uppgifterna ska bedömas med försiktighet.
Detta framfördes också från vissa advokater under de två rättegångarna. Även två av hovrättens fem ledamöter, framkom det senare i domen 27 september, underströk det nära släktskapet.
Åklagaren Linnea Hedström (till vänster), målsägandebiträdet Linda Sundlöf och advokaterna Erik von Ahn, Jens Nyström, Ulf Holst och Fredrik Elveros pläderade i Skellefteå tingsrätt torsdag den 29 juni.
Samtidigt finns det en central del för en svensk domstol att ta hänsyn till när muntliga uppgifter ska värderas: kan det finnas några skäl för ett brottsoffer eller vittne att medvetet lämna felaktiga uppgifter?
Något otalt med sin mamma och bror har han inte, förklarar vittnet på advokaternas frågor.
Det centrala är att vittnet berättar att hans 23-årige bror, en tid efter mordet, beskriver hur denne, deras mamma samt en pojke i övre tonåren låg bakom våldsdådet men att de tre agerat på olika sätt:
– Min bror berättade att alla tre var in i lägenheten och att min mamma först sparkade eller blev sparkad.
Därefter ska 23-åringen ha berättat att tonårspojken gick till angrepp med ett knivhugg mot offret. Sedan gick 23-åringen själv till attack med hugg mot baksidan och halsen. Mamman ska aldrig ha använt någon kniv.
Vittnets uppgifter bidrog inte ensamt till att mamman, brodern och en tonårspojke dömdes för mordet på en 30-årig man i Malå natten mellan den 12 och 13 februari. Men det var en del av bevisningen som åklagarna lyfte fram i bägge rättegångarna.
När vittnet får frågan om varför han ställer upp och berättar blir svaret:
– Jag kontaktade polisen för att jag vill att sanningen ska komma fram.
Efter det timslånga förhöret tas en paus, värmen är fortsatt påträngande och jag har svårt att ta in vad jag nyss har lyssnat på.
Det är närmast ofattbart: han väljer att vittna, han hittar styrkan, han sätter sig i denna extrema situation att berätta de värsta av uppgifter beträffande sin mamma och bror.
Jag tänker på vittnet, jag tänker på den familj i Malå som fick sin vardag krossad av ett ofattbart våldsdåd då en nära familjemedlem rycktes bort.
Och jag tänker på att ingenting hädanefter kommer att vara sig likt i dessa två familjer.
(Krönikan publicerades första gången i Norran den 16 december 2023).