Kommunpolitiker vid en workshop 2015 då utvecklingsstrategin ”Skellefteå 2030” skulle sättas i sjön.
Från mitt perspektiv startade Skellefteås resa mot dagens snabba expansion år 2013. Kommunen hade då en lång period av befolkningsminskning bakom sig och medelåldern steg. Samtidigt korades kommunen som landets rikaste per invånare. Det var inte första gången Skellefteå landade högst upp i en sådan tabell, men kanske första gången som det gav bränsle till långsiktig handling. Rikedomen faller tillbaka på att kommunen äger ett stort och lönsamt elkraftsbolag, Skellefteå kraft.
Vid denna tid hade tankar börjat spira om att Skellefteå kanske skulle kunna höja sina egna ambitioner och ta en eller annan ekonomisk risk för att vända befolkningstrenden. Projektet Skellefteå 2030 tog form där visionen pekade ut att kommunen skulle nå 80 000 invånare 2030. När programförslaget klubbas 2015 bodde det ca 72 000 personer här.
När Skellefteå några år senare klev in i racet om den stora industrietableringen Northvolt var kommunens utvecklingsstrategi ett av vinnarkorten. Det fanns utvecklingsidéer som var oberoende av enskilda upp- och nedgångar inom näringslivet och det fanns en handlingsberedskap att bygga ut samhället.
Jag har på ledarplats flera gånger klagat på att kommunen inte lever upp till sina egna ambitioner. De fina orden om att ge idéerna plats matchas inte av en tillräckligt bra politik för utbildning och företagande. Skellefteå kommun gör så mycket som möjligt i egen regi. Det skapar osunda konkurrenssituationer mot privat näringsliv. Skolorna har en snål budget kombinerat med ett ambitiöst uppdrag som i längden blir orealistiskt. Skellefteå kommun har en stark skolsegregation som delvis beror på att det finns för många små skolor i kommunen. Det går alltså vässa den lokala utvecklingspolitiken mer än idag.
Den nationella politiken för Norrland har under samma period varit mycket svag. Regeringens plan för samhällsomvandlingen i norr som presenterades i början av sommaren är bara en av många besvikelser. Två exempel: regeringen fattar inga beslut om att starta bygget av Norrbotniabanan trots att planerna är klara, löften givna och beslut om bygget togs av riksdagen 2022.
Det är ett strategiskt smart projekt som skulle binda samman städerna längs Norrlandskusten, öka transportkapaciteten nationellt och binda samman Sveriges och Finlands industrier i den av EU så önskade bottniska korridoren. Regeringen har också klivit helt fel i frågor om bostadsbyggandet. Att de fällde förslaget om marknadshyror i nyproduktion är historiskt dåligt, men det är också obegripligt att Sverige inte kunnat utforma någon politik för att dämpa den senaste byggkrisen. Utredaren Peter Larsson presenterade för länge sedan många bra förslag. Det bästa handlade om att införa en kreditgaranti för byggande av hyresrätter.
Nybygge på Getberget i Skellefteå. Trots att byggkranar syns på många platser i kommunen råder det bostadsbrist.
Trots att det stormar på Northvolt och trots den kritik som kan framföras mot kommunen och regeringen står Skellefteå i ett mycket intressant läge just nu. Inflyttningen har varit rekordartad. Bara under 2024 flyttade 2000 personer hit och det bor över 78 000 skrivna skattebetalare i kommunen idag. Denna utveckling har hittills kunnat ske utan att kommunen äventyrat den ekonomiska stabiliteten. Målet är att ha en soliditet på minst 50 procent. Vid bokslutet för 2023 var den 60 procent.
Northvolts kris kan bli svår. Hur svår vet vi inte idag. Fortfarande gäller att de har en fulltecknad orderbok och att de får betalt om de levererar. Men det finns ingen anledning att utmåla industrins utveckling som en existentiell fråga för Skellefteå kommun. Ja detta är en kris, men inte alls slutet.