Alla utredningar och överklagningar kring Norrbotniabanan mellan Skellefteå och Umeå är klara. Nu återstår endast regeringens startbesked för bygget.
Jag hade det stora nöjet att semestra i Frankrike under sommaren. På en tågresa hamnade jag i samspråk med en australiensare som också befann sig i landet. Det var varmt ute och tåget fullsatt, men luften i vagnen var ändå fräsch. Vi sa till varandra att vi var imponerade av de franska tågen. Han frågade mig hur järnvägen var i min hemstad. Då hade jag lite svårt att hitta orden.
– Alltså vi kommer inte från obygden, men vi har ingen fungerande järnvägsförbindelse för persontrafik till vår stad, sade jag.
– Varför inte? Frågade han.
Ja, vad svarar man på det? Vid 1800-talets slut var det viktigare för staten att skydda järnvägen från ryska sjökanoner än att den skulle binda samman Norrlands städer och människor.
– Nu är det såklart annorlunda, hade jag velat säga.
Jag hade velat påstå att staten sätter människorna främst och ser industrin som ett medel för att bygga samhället, inte som huvudsaken. Tyvärr kunde jag inte säga så och inget tyder på någon förändring.
Här om veckan presenterade regeringen strategin för nyindustrialiseringen och samhällsomvandlingen i Norrbottens och Västerbottens län. Dokumentet är ganska omfattande och utgår från följande vision: "Nyindustrialiseringen i Norrbottens och Västerbottens län accelererar Sveriges klimatomställning – genom goda förutsättningar lägger regeringen en grund för stärkt konkurrenskraft, effektiv samverkan och attraktiva samhällen i norra Sverige."
Det luriga är att de åtgärder som regeringen presenterar inte alls matchar visionens fina ord. Det är mycket som ska utredas, tas ställning till senare, eller övervägas. Detta gäller särskilt frågorna som rör samhällsomvandlingen, det vill säga människornas gemensamma liv.
Northvolt Ett i Skellefteå är en del av de stora industrisatsningarna i Norr- och Västerbotten.
I några hårda industriella frågor levererar regeringen aningen tydligare besked. Det ska bli enklare och gå snabbare för industrier att söka miljötillstånd. Regeringen ska se till att det byggs en samordnad infrastruktur för vätgas och att kapaciteten i elnätet förstärks. Regeringen lovar också att se till att Malmbanan fungerar ändamålsenligt.
När det gäller bostadsbyggande och arbetspendling ger strategin inte mycket att hoppas på. Frågorna sorterar under rubriken ”befolknings- och bostadsförsörjning”. Det är i mina ögon ord som snarare signalerar kolonialism än samhällsbyggande. I och för sig ska man inte döma ut förslagen för att de har en dålig rubrik, men då måste det ju finnas någon substans i det som lovas. Något sådant är dock väldigt svårt att se.
Bostadsbristen är stor i Skellefteå. Baracker är en kortsiksiktig lösning i väntan på riktiga bostäder.
Kommunerna har efterfrågat åtgärder som skulle kunna skynda på byggande av bostäder. Det skulle till exempel kunna vara en statlig lånegaranti för byggande av hyresrätter. Många privata byggare tvekar på grund av höga räntor, men regeringen lovar absolut ingenting i den frågan.
Angående järnvägen till Skellefteå lovar regeringen heller inget konkret. Bygget av sträckan från Umeå-Dåva borde kunna dra igång omedelbart, men startbeskedet från regeringen dröjer. I deras strategi kan man notera att bygget lyfts fram som meningsfullt men att inget ord sägs om att det är prioriterat. Formuleringarna får en att befara att järnvägen kan skjutas till nästa planperiod istället för att byggas nu.
Staten ser ut att agera på liknande sätt som vid 1800-talets slut. Industrin får sitt för att övriga landet ska kunna skörda dess vinster men Norr- och Västerbotten ses inte värda att bygga upp som samhällen att leva i.