Leo Wikberg: Hockeypojkar, guld och Skellefteå AIK

Som nytillträdd politisk redaktör reflekterade jag redan i januari över om Skellefteå AIK är bra för bygden (10/1), men sedan dess har jag genom samtal med läsare och personer som arbetar inom sporten kommit fram till ytterligare några reflektioner kring många skelleftebors favoritämne.

Guld kämpar man för
För att bli bäst på något måste man verkligen lägga manken till. Jag upplever att det är en sanning som i alltför stor utsträckning försvinner i ett samhällsklimat där debatten allt som oftast handlar om att någon annan ska ta ansvar för de utmaningar man stöter på.

Visst har andra också ansvar i många lägen, men man glömmer alltför ofta bort det egna ansvaret. Du har enorm makt att påverka ditt eget liv.

Om man vill bli hockeyspelare på elitnivå måste man kämpa för att nå det målet och då gäller det att göra uppoffringar på andra områden. Det kan handla om att träningar flera gånger per dag måste få företräde framför andra intressen eller om att kosten måste anpassas för att man ska orka med.

De spelare som åker ut på planen ikväll, för att representera Skellefteå, hamnade där för att det är något de har kämpat hårt för. Det är värt att komma ihåg att samma logik även gäller i andra aspekter av livet.

Då vi lägger manken till kan vi nå långt. Utan individers kamp blir det inga SM-guld.

De mindre uppskattade hockeypojkarna
Det kan vara för att jag har min bakgrund i skolvärlden, men i de sammanhang som jag har varit aktiv i har begreppet “hockeypojke” tyvärr en tydlig negativ laddning.

Ordet används för att beskriva pojkar som är utåtagerande och störiga och som samtidigt brinner för just hockey. Jag har träffat elever, ofta tjejer, som kommer med uttalanden som: “Nu har det börjat en till hockeypojke i klassen” eller “Jag hamnade i en grupp med tre hockeypojkar”. Som ni förstår av sammanhanget säger de inte detta med ett leende på läpparna.

Då jag lyfte denna problematik med personer som arbetar med hockey dagligen blev reaktionen påtaglig och tillrättavisande. Budskapet till mig var att alla killar som håller på med hockey inte alls beter sig illa, det rör sig bara om en minoritet av utövarna.

Vidare sägs det att det är mycket orättvist att alla killar som spelar hockey eller har på sig AIK-kläder ska dömas för ett beteende som bara är typiskt för en del av dem.

Men så klokt!

Jag kan inte annat än nicka instämmande och bekräfta att det är högst opassande att döma en större grupp för vissas beteende. Det är ett synsätt som vi skulle behöva komma ihåg även när det gäller andra grupper i samhället. Man ska inte döma individen för vad andra personer har gjort.

Ett gemensamt ansvar
I samtalet ovan framkommer dock också att det finns en problematik med hur många killar inom hockey agerar och att den attityd de har inte är acceptabel.

Hockeyn i Skellefteå har på senare år trappat upp sitt arbete om frågor som rör just attityder, respekt och att man med sitt agerande representerar något större än sig själv då man är medlem i föreningen. Här tar hockeyn ett ansvar jag tycker är glädjande.

Det är väldigt sällan barn och ungdomar beter sig illa för att de vill ont, ofta finns det mycket mer komplicerade förklaringar till agerandet. Och även om det absolut är rimligt att föräldrarna ska ta det största vuxenansvaret för sina barns beteende så  kommer många barn  från hem där föräldrarna av olika anledningar inte kan bidra med den föräldraroll man kan förvänta sig. Då är det välgörande att andra positiva krafter kan bidra.

Att ta gemensamt ansvar är oerhört positivt, tillsammans kan vi angripa problem på fler sätt och därmed ha en bättre chans att komma till rätta med dem.

AIK kan agera positiv förebild för många av oss på olika sätt och det tycker jag är värt att belysa. Hockeyn kan vara mer än bara kvällens underhållning.