Tove Berglund passerade brottsplatsen med cykel, då hon stoppades av gärningsmannen. Han berättar om en skadad kvinna i skogen: ”Jag fick en konstig känsla direkt”, säger hon.
Tove Berglund är på väg hem från jobbet den där torsdagen. Med cykel passerar hon Moröhöjdens förskola, och närmar sig en korsning. Hon stoppas av en pojke på cykelvägen. Han säger till henne att det sitter en skadad kvinna i skogen, och att han inte har någon mobil. Han ber om hjälp att ringa polisen. Tove fick ”en konstig känsla direkt”. En känsla som får henne att tveka att följa efter honom in i skogen.
Hon är rädd att bli överfallen av pojken och vet inte vad som kan gömma sig i skogen.
– Då kommer ett par gående mot oss och jag ber dem om hjälp. Kvinnan i paret följer pojken nerför backen. Jag och hennes pojkvän väntar kvar, men när vi ser att de går rätt långt följer han efter.
På vägen ner möter pojkvännen en mamma med sin dotter, som är på väg uppför backen. När hon hör vad som har hänt lämnar hon dottern hos Tove och följer med in i skogen.
Fyra personer är nu inne i skogen. Tove och dottern står på cykelvägen och väntar.
– Det kändes som en evighet men det tog inte jättelång tid innan pojken kom ut ur skogen igen. Han uppträdde väldigt underligt.
Vid den här tidpunkten har Luna hittats i skogen. Hon är medvetslös och andas knappt, och de larmar SOS direkt.
Efterföljande minuter beskriver Tove som ett "kaos". Ur skogen springer Agnes Westermark, kvinnan som först gått in i skogen med pojken. Hennes pojkvän sitter kvar hos Luna.
– Allt gick jättefort, alltså verkligen jättefort, säger Agnes.
Inom minuter är poliser på plats. De anländer före ambulansen, och inser snabbt hur allvarligt det är. En av poliserna plockar upp Luna i famnen och springer mot ambulansen. Tove, som väntat på cykelbanan, ser den livlösa Luna i hans armar.
– ”Det är ju ingen kvinna, det är ett barn”, insåg jag. Det var helt surrealistiskt på något sätt.
Hon hör samtidigt ett skrik från skogen:
– "Min dotter får inte se det här!" skriker kvinnan.
Tove, som står intill dottern ifråga, vänder bort henne från polisen.
Ambulanspersonalen ber polisen köra, så att de båda kan jobba för att rädda Lunas liv.
Samtidigt som Luna färdas i ilfart till sjukhuset ser Tove pojken plötsligt komma gående.
– Han ställer sig bland oss. Vi ställer frågor till honom men får så otroligt konstiga svar.
Nu anländer även Lunas mamma, Emelie, till platsen. Hon körs av en civilpolis till akuten.
– Jag fick vänta utanför vid akuten och rymdes inte i helikoptern som tog Luna till Umeå. Det blev en väldigt lång taxiresa istället, säger Emelie.
Sjukhussalarna i Umeå blir familjens nya hem den kommande tiden. Emelie får en egen säng så hon dygnet runt kan vara med Luna, som ligger nedsövd.
– De första dagarna var de absolut jobbigaste, vi visste ju inte om hon skulle överleva.
En förundersökning drog snabbt igång. ”Folk svärmade till den avspärrade brottsplatsen”, berättar Tove Berglund.
Men efter elva dagar vaknar Luna upp.
– Ett hårt slag kom när hon vaknade upp och inte gav den respons läkarna ville. De bad henne röra lite på höger hand och vifta på tårna. Men hon låg bara och stirrade. Då kände jag – det här är jätteallvarligt, säger Emelie.
Det strypvåld Luna utsattes för i kombination med den grova misshandeln har lett till hjärnskador och skador i hjärtmuskeln och levern. Luna kommer att ha men för livet, har läkare konstaterat.
Efter en tid flyttas Luna till Skellefteå och familjen turas om att vara på sjukhuset. Under vintern 2023 får hon flytta hem igen, sedan dess får hon hjälp av assistenter för att klara vardagen.
När hunden Luna får träffa flickan Luna var det glädje från båda hållen.
– Sedan vi kom hem från sjukhuset har hon gjort mycket framsteg. Men det är upp och ner. Hon visar väldigt tydligt hur hon känner men det kan vara svårt att förstå varför hon är arg eller ledsen. När hon är ledsen eller arg vill man försöka bryta det så snabbt som möjligt. Hon kan skrika i timmar och inget man gör funkar, då känner man sig hjälplös, säger Emelie.
Luna har fått en ja- och nej-knapp som ska hjälpa henne att uttrycka sig.
– Vi ser framsteg och minsta lilla grej blir vi jätteglada över. Som att hon har börjat använda knapparna. Det kanske inte är så stort för andra men för oss betyder det väldigt mycket, säger Emelie.
Nu, ett år efter händelsen, är skogen glesare på Morö Backe. Sly i skogsområdet har röjts bort för att öka tryggheten. Agnes Westermark, en av dem som hittade Luna, säger att det är lättare att se i skogen nu.
I två år bodde Agnes bara minuter bort från brottsplatsen. Hon säger att det i vanliga fall är ett livligt område med mycket lekande barn.
– Men efter det här var det helt dödstyst på skolområdet. Det fanns en rädsla hos alla. "Vågar jag släppa ut mitt barn?" tänkte föräldrar.
Det tog månader för Agnes Westermark att våga passera brottsplatsen igen. Hon bodde vid tillfället bara minuter därifrån.
Till vardags jobbar Agnes på en förskola på Morö Backe. Dagen efter brottet gick hon till arbetet, även om det kändes jobbigt.
– Jag får rysningar bara av att prata om det. Den natten sov jag inte en blund och stångade mig till jobbet på morgonen. Sedan bröt jag ihop när jag såg barnen leka på förskolan, det blev en sådan kontrast.
Tiden efter våldsdådet säger Agnes att hon hade flera dippar och dalar. Hon tänkte mycket på Luna, som då kämpade för sitt liv.
– Det enda jag ville var att hon skulle överleva.
Det tog lång tid innan Agnes vågade gå tillbaka till brottsplatsen. Fyra månader.
– Jag ville göra det för att kunna bearbeta det som hänt, säger hon.
I dag mår hon bra, men det har krävts mycket stöd och hjälp.
– Jag har fått sån otrolig stöttning av vänner, familj, kolleger, och min psykolog.
Samtidigt kommer det som hände för alltid att följa henne.
– Vissa detaljer etsar sig fast och kommer att finnas kvar resten av livet, säger Agnes.
När Norran nu träffar Luna, ett år senare, är det en fin och solig sommardag. Hon blickar ut över älven i centrum tillsammans med mamma Emelie. Pappa och lillasystern har precis köpt glass och dricka.
– Hon äter samma mat som vi, den behöver bara skäras upp lite, och så behöver hon hjälp att få den till munnen, säger Emelie.
Varje dag gör Luna olika rehabiliteringsövningar – och det ger resultat. Det märks när mamma vill ge henne för många pussar och behöver stötas bort.
– Nähä, så får man inte göra längre, du har blivit så snabb karate-Luna, säger Emelie och skrattar.
Nu på sommaren är familjen ute så mycket som möjligt med Luna. Hon får delta i den grad det går.
– Till en början var vi rädda att ta med henne på saker, att hon skulle bli upprörd eftersom hon är så begränsad. Men det räcker att hon ser sin syster och de andra barnen leka för att bli glad. Nu åker vi bara iväg och testar hur hon känner.
Att röra sig med Luna sittandes i rullstol har blivit en helt ny värld att komma in i, säger Emelie. ”Det är saker vi aldrig behövt tänka på innan”.
Ute på stan stöter familjen ofta på människor som vet vad som har hänt Luna. En av de många förändringar som året medfört.
– Jag har säkert förändrats under detta år men jag vet inte riktigt hur. Luna har varit mitt fokus och omställningen har känts naturlig. Jag har ställt om för att jag behöver finnas där för henne. Det finns inget val, säger Emelie.
Lillasystern drar med sig pappa för ett dopp i älven.
– Hon har nog förändrats minst av alla. Hon har inte förstått helheten, utan varit lika lekglad och busig. Det har varit skönt, för hon har dragit tillbaka en till vardagen, gett en kraft att orka.
Att det är ett år sedan Luna överfölls har Emelie knappt tänkt på.
– Det var först nyligen jag insåg det. Allt mitt fokus har legat på annat.
Familjen har fått mycket stöd under året som gått. Både från nära och bekanta och från hela svenska folket.
Och när rättegången inleddes vid Skellefteå tingsrätt i mitten av oktober ifjol var många närstående på plats.
– Jag hade mycket stöd där och det behövdes. Nära och kära har varit otroligt stöttande och hjälpsamma, säger Emelie.
När rättegången inleddes var säkerhetspådraget högt. Den åtalade pojken befann sig på hemlig ort. Han närvarade digitalt tillsammans med sin advokat.
Rättegången var inte öppen för allmänheten, utan hölls bakom stängda dörrar på grund Lunas låga ålder och de allvarliga brotten.
Tove Berglund, som vittnade, beskriver rättegången som "hemsk".
– Det var fullständigt vedervärdigt. När jag kom in i rättssalen satt tre människor längst bak. Bredvid vittnesbåset satt Lunas mamma, Lunas faster och deras advokat. På en storbildsskärm såg jag pojken och hans advokat, berättar hon.
Pojken och advokaten satt i ett rum på hemlig ort, till stor del på grund av säkerhetsskäl. Tove säger att pojkens ansikte på skärmen mestadels var dolt av en huva.
– När jag såg honom tänkte jag "nu svimmar jag", saker kom tillbaka.
När Tove gett sitt vittnesmål stannade hon kvar för att stötta sin väninna som skulle vittna efteråt.
– Jag gick och satte mig längst bak i salen. När jag gick förbi några människor som jag antog var Lunas pappa och farföräldrar visste jag inte hur jag skulle bete mig, men jag ville visa respekt för dem. Så jag neg, säger Tove.
Här är korsningen där både Tove Berglund och Agnes Westermark stoppades av pojken.
Även Agnes lämnade sitt vittnesmål.
– Jag gjorde det för Lunas och familjens skull. Jag sket i han som har gjort det, jag såg honom på en skärm men kunde inte titta på honom. Det var inte därför jag var där för att vittna, säger hon.
Emelie var på plats alla dagar. Sjukhussängen varvades med rättegångsbänken.
– Det var jättejobbigt, men jag kände att jag ville veta och få så mycket svar som möjligt, säger Emelie.
Domen föll den 14 december. Den 15-årige pojken dömdes för försök till mord och grov våldtäkt mot barn. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
– Nu har han har fått sin dom, vi kan inte göra något åt det. Jag kommer aldrig att glömma eller kunna förlåta, men man kan inte göra det ogjort heller. Jag såg honom under rättegången på en skärm och vill aldrig se honom igen.
Efter att länge ha varit på sjukhus och hemma har Emelie under våren stegvis börjat jobba igen, som assisterande säljare på en matbutik. Hon har tagit pass sedan mitten av april och säger att det fört henne ett steg närmare en normal vardag.
– Det har varit skönt. Jag har fått skifta mitt fokus lite, säger hon.
Något hon behövt göra flera gånger under året som gått.
– I början var jag väldigt arg men det har jag släppt nu. Det ger inget till oss utan slösar bara energi. Energi jag behöver lägga på Luna, säger Emelie.
Lunas familj, däribland mamma Emelie, vill se en lagändring som gör det lättare för myndigheter att utbyta information kring enskilda individer.
Norran har tidigare rapporterat om att den dömde pojken under 2019 utreddes för tre fall av kränkande behandling mot tjejer på skolan där han då gick. Han ska ha tagit dem på brösten, rumpan och kallat en av dem för hora.
Dessutom har pojken tidigare varit misstänkt för brott, då han sommaren 2021 ska ha angripit en kvinna i en gångtunnel på Moröhöjden. Brottet rubricerades som försök till misshandel alternativt sexuellt ofredande och kvinnan kunde peka ut pojken i en skolkatalog. Eftersom pojken inte var straffmyndig överlämnades ärendet till socialtjänsten, men skolan fick aldrig kännedom om händelsen.
Expressen har även rapporterat att pojken har träffat psykologer och kommunens habiliteringsteam för att få hjälp. Men när hans föräldrar inte ville medverka i utredningen konstaterade socialtjänsten att de ”inte fann skäl att utreda mot föräldrarnas vilja”.
Lunas familj är kritiska mot myndigheternas agerande kring pojken. Familjen vill se en lagändring för att göra det lättare för myndigheter som jobbar med barn att utbyta information kring enskilda individer.
Ett sådant lagförslag, som i nyhetsmedier kommit att kallas för lex Luna, håller sedan i vintras på att utredas på uppdrag från regeringen.
– Det ska inte vara sekretess mellan yrkesgrupper som jobbar med barn, har Lunas faster Emma tidigare sagt till Norran.
Vittnet Agnes Westermark har läst lagförslaget.
– Personligen tycker jag att det ska klubbas igenom, säger hon.
Hon har tidigare pratat med medier för att ge sin version av händelsen. Något Agnes säger att hon gjort för familjens skull.
Agnes Westermark, ett av de första vittnena på plats, bodde vid tillfället bara minuter därifrån. Att passera brottsplatsen var svårt de följande månaderna. ”Vissa detaljer etsar sig fast, och kommer finnas kvar resten av livet”.
– Jag kan ibland känna själv att det är svårt att förstå vad som har hänt. Från att ha varit en livlig glad nioåring, sedan bara förändras livet. Men lägger man den stora bilden på att vara arg blir det fel. Det är barnet man ska tänka på. Trots att hennes liv har förändrats är jag så glad att se henne ute med familjen, att hon valde att överleva, säger Agnes.
Det andra vittnet Tove Berglund delar familjens och Agnes åsikt kring lagförslaget.
– Det bör definitivt bli en lagändring. Den här tragedin hade kunnat undvikas, säger hon.
Tove Berglund tycker att tragedin borde ha kunnat undvikas: ”Det fanns gott om varningssignaler”, säger hon.
Emelie styr Lunas rullstol nerför en grusbacke och längs med älven. Luna skrattar.
– För mig är det jätteviktigt att denna berättelse lyfts. Det borde inte ha kunnat hända från första början. Det var många varningssignaler som inte snappades upp. Hade det gjorts hade det inte hänt, säger Emelie.
Luna ska snart få börja med musikterapi. ”Rehabiliteringen betyder mycket för henne”, berättar mamma Emelie.
De möter en hund på promenaden. Emelie lyfter Lunas hand och sätter ner den på hundens fluffiga päls. Få saker gör Luna gladare än att få träffa djur. Hundens namn – Luna.
– Vi tar bara dagarna som de kommer. Det känns svårt att tänka för mycket framåt men vi vill ju framåt. Vi ser att Luna vill så mycket och hon mår alltid bäst när vi är ute och hittar på saker. När hon är som gladast och nöjdast gör hon också större framsteg, säger Emelie.