Det liknar en helt vanlig förskolehall, med rader av jackor och skor. Med en skillnad – längs ena väggen hänger inte teckningar utan en stor ukrainsk flagga.
I den före detta förskolan i Bergsbyn bor numera tre familjer som alla har flytt från kriget i Ukraina. Även om det numera står sängar i rummet där familjen Kotyk bor sedan ett par månader så är förskolekänslan påtaglig i hela byggnaden. De delar kök med de övriga familjerna och här finns ett stort samlingsrum. Ett torksskåp var har de och i hallen sitter en sådan där förskoletavla med touchscreen för närvaroregistrering på väggen. Skärmen är svart.
Enligt Galina Netteltoft, tolk och vän till familjen, bor det ukrainska familjer i fem dagis runt om i Bergsbyn. Hon har sedan kriget bröt ut hjälpt de ukrainska familjerna som har kommit hit till Skellefteå. Till en början var de utspridda på flera platser. Nu bor de flesta i Skellefteå, enligt henne.
Oksana Kotyk dukar fram fika. Huset är tomt för tillfället. Barnen är i skolan och föräldrarna har jobb. En jobbar som byggare, en annan med städning.
Oksanas man Valentin jobbar sedan i juni med svetsning åt ett företag. Hon kan numera säga enstaka ord och fraser på svenska. Enligt henne själv förstår hon mer än så, men det är svårt att prata.
När Norran träffade familjen 10 mars i år hade de precis anlänt till Skellefteå efter att ha flytt under dramatiska formen från Ukraina samma dag som bomberna började falla över orten de bodde i nära Kiev. Då var de i chock över det som inträffat. De var trötta och slitna efter flykten, men glada över att vara i trygghet.
Under intervjun med familjen i våras ringde Valentins dotter, som satt gömd i en källare medan ryssarna härjade i området. Hon lyckades till slut fly till Tyskland, där hon jobbar nu.
Familjen Kotyk fick till en början flytta in i en lägenhet i Jörn. De var de första ukrainska flyktingarna som fick flytta dit. Sonen Yehor fick börja skolan.
Men för Oksana var det svårt. Kyrkan och Rädda barnen var aktiva på orten, men det var svårt att få kontakt med folk, upplevde de.
– Jag kände mig som en vacker blomma i ukrainsk jord som slets upp och sattes i främmande jord. Jag var osäker på om jag skulle kunna sätta rötter här. Förnuftet sade mig att jag var i trygghet, men jag låg bara på sängen och grät. Jag var deprimerad och kunde inte tänka på framtiden. Kriget stal min framtid, säger hon.
Galina och Oksana pratar om hur många flyktingar känner sig – som om kroppen finns här, men hjärnan är kvar i hemlandet.
Alla tre i familjen mådde så dåligt psykiskt att kroniska tillstånd som de haft blossade upp igen av stressen.
– Vi ville ha hjälp både med det fysiska och vårt psykiska mående, men vi har inte fått det. Jag känner ingen som har fått hjälp av de ukrainska flyktingarna, säger Oksana.
Röda Korset har ett behandlingscentrum för dem som traumatiserats av krig, men vid ett informationsmöte fick ukrainarna veta att det kunde ta ett halvår innan man fick hjälp. Hon säger att en del blev uppgivna av det.
Galina berättar att hennes väninna var djupt deprimerad hela sommaren och hon försökte peppa henne till aktivitet och att söka jobb.
– Hon är utbildad sjuksköterska men hon orkade inte. Hon grät hela sommaren.
Men så i slutet av augusti kom vändningen. Familjen fick flytta till den tidigare förskolan i Bergsbyn.
– Här finns mer liv och rörelse och bättre kommunikationer än i Jörn. Folk kommer hit och frågar hur det går och om vi behöver något och barn kommer och hälsar på Yehor. Dessutom är det enklare att ta sig till ett arbete om man slipper pendla så långt.
– Du fick så mycket energi när ni flyttade till Bergsbyn, konstaterar Galina.
Förra veckan gick Oksana på en jobbintervju och det gick bra. Hon börjar jobba på ett vård- och omsorgsboende i november. När hon pratar om det skiner hon upp. Redan när vi träffades i våras sa paret att de hoppades få jobb och kunna försörja sig själva. Nu får Oksana även undervisning i svenska några timmar varje dag på Medlefors.
Galina flyttade från Ukraina till Sverige för sju år sedan och jobbar inom hemtjänsten. Norran har tidigare berättat att hon fick tre landsmän som arbetskamrater i somras.
– Det går bra och de är omtyckta av vårdtagarna. De har lärt sig jobbet snabbt, säger hon.
Galina, som även arbetat som volontär med de ukrainska flyktingarna, uppskattar att det finns cirka 200 flyktingar nu i Skellefteå. Några av dem som flydde har nu återvänt till Ukraina.
– Jag tänker på att åka tillbaka hela tiden. Jag saknar Ukraina jättemycket. Men jag tänker också på mitt barns framtid. Det är raketbeskjutning fortfarande där vi bodde. Vi har inga jobb längre. Hur ska vi livnära oss? Skolorna fungerar inte heller. Nu vill myndigheterna att man ska spara energi också, säger Oksana.
När du ser det som händer i Ukraina vad känner du?
– Det är som att bli förstörd. Jag gråter mycket och tänker på mina föräldrar och svärföräldrar.
De visar en app på telefonen där man kan se var det bombas för tillfället, ungefär som en väderkarta. Oksana visar bilder och filmer på lemlästade människor i Kiev. Att återvända nu är inte aktuellt. Men osäkerheten kring framtiden gnager.
Dessutom blir livet komplicerat utan personnummer, oavsett om det gäller bankärenden eller att leta lägenhet.
– Vi är en familj som vill planera vår framtid och tillvaro. Just nu är det svårt. Kriget kan fortsätta länge. Vi har en plan att skaffa en egen bostad. Vi vill inte leva såhär, med andra familjer, säger hon.
Om flyktingreglerna skärps i Sverige är deras plan att flytta till något annat land, kanske USA eller Kanada.
– Min prioritet är min son. Han är tillräckligt traumatiserad som det är, säger Oksana.
Oksana säger att hon är tacksam över hjälpen hon har fått från kommunen, Migrationsverket, Rädda barnen och Röda korset och alla andra som velat hjälpa till. Hon ger skolan beröm.
Däremot är hon orolig över familjens fysiska och psykiska hälsa.
– De har bara rätt till akutsjukvård enligt massflyktsdirektivet. Tandvärk är inte akut eller depression, säger Galina.
Oksana oroar sig över att hennes läkare innan flykten såg någon förändring i hennes bröst. Hon har varit hos doktorn här men inte kallats till mammografi. Nu är hon orolig att hon ska utveckla bröstcancer.
– Yehor har bara en mamma, säger hon.