Yulija Chmil, Shaira Orazmedova och Viktoria Bystrova i omklädningsrummet. ”Jag kände ett enormt stöd från volontärerna och lokalbefolkningen när jag kom hit. När vi säger svenskar, så menar vi också de invandare som jobbar med oss och som bor här. De förstår hur det är, de har också flytt”, säger Yulija.
Shaira Orazmedova, 28, var chef för en skönhetssalong i Charkiv.
Yulija Chmil, 35, försäljningschef på ett mejeriföretag i Zaporizjzja.
Viktoria Bystrova, 40, revisor på ett finansbolag i Charkiv.
Men den 24 februari vändes deras liv upp och ner, när Ryssland invaderade Ukraina. De är några av de miljontals människor som tvingats fly. I mars kom de till Byske Camping. Galina Netteltoft var en av de som mötte dem där och hjälpte deras familjer att komma till rätta i Skellefteå.
Nu sitter de tillsammans i hemtjänstens personalrum på Erikslid. Kollegor och chef går igenom schemat mellan kaffeklunkarna. Hit återvänder de för att ge överlämning eller ta rast innan de ska vidare till nästa lägenhet.
– Jag uppskattar att vi fått möjligheten att jobba, tjäna pengar och lära oss svenska. Språket är ett problem, men alla vill hjälpa till. Det är ett jättebra projekt. Jag lär mig svenska och det går bättre när jag lär mig i riktiga situationer. Även våra kollegor försöker att lära oss. De förstår vår situation, säger Yulija.
– Jag gillar det här jobbet, alla kollegor stöttar oss och jag lär mig svenska. Det är nästan omöjligt att få ett jobb här om man inte kan språket, säger Viktoria.
Shaira, Yulija och Viktoria är tre av elva ukrainska flyktingar som fått sex månaders heltidsanställning inom vård- och omsorg i Skellefteå, något som Norran skrivit om tidigare. Anställningarna kallas BEA-anställningar och projektet är en fortsättning på ett tidigare samarbete mellan kommunens vård- och omsorg och enhet arbetsmarknad. Eftersom flyktingar från Ukraina inte har rätt till SFI samverkar kommunen med Medlefors Folkhögskola som anordnat svenskaundervisning.
– Ett halvt års anställning utan att kunna språket, det är helt unikt. Men jag tror att om de kunde prata svenska så hade de kunnat jobba själva redan nu, säger Galina Netteltoft.
Yulija Chmil, Viktoria Bystrova, Shaira Orazmedova och Galina Netteltoft. ”Vi vet inte vad som kommer hända i Ukraina, men än så länge, om vi måste stanna i Sverige så vill jag fortsätta jobba inom hemtjänsten” säger Yulija.
Hon flydde själv från Ukraina för åtta år sedan, när kriget i Donbass bröt ut och Ryssland annekterade Krimhalvön. I Sverige började hon arbeta inom vården. Nu är hon en av Shairas, Yulias och Viktorias kollegor och tolkar under intervjun.
– När kriget bröt ut i år blev jag väldigt engagerad som volontär och hjälpte flyktingar. Ett av deras behov är att få jobb. Jag samarbetar mycket med Anna-Klara Granstrand som har i uppdrag att samordna kommunala och ideella insatser för de ukrainska flyktingarna. Hon tog kontakt med mig eftersom hon ville hjälpa kvinnorna som kommer hit. Hon kom på den här idén tillsammans med Daniel Steinwall på arbetsmarknadsenheten, säger Galina.
För Viktoria, Yulija och Shaira har en ny vardag börjat ta form.
Många av kvinnorna bor i Jörn, Bureå och Skelleftehamn. För de som jobbar i stan ringer väckarklockan fyra eller fem på morgonen. De ska hinna ta bussen och byta om innan arbetspasset börjar klockan sju. Alla tre har mindreåriga barn. Kvinnorna kämpar precis som alla andra med livspusslet. Vänner, grannar och familj stöttar upp.
– Det är inte lätt, men jag tycker om att jobba och det går, säger Yulija.
– Vi är säkra här och det är bättre än att vara i en attackerad stad, säger Shaira.
Hon och Viktoria bodde i Charkiv, där det nu pågår intensiva strider.
– Det som är svårast är att inte kunna svenska. Men jag känner att jag gör nytta, även om jag inte kan delta i samtal under ett besök. Då försöker jag bara vara trevlig och le och när vårdtagarna ler tillbaka känner jag mig stöttad av dem. Det är viktigt nu. Det är så svårt när man inte kan påverka något hemma i Ukraina. På så sätt hjälper de oss mer än vi hjälper dem – genom att le, att de bjuder in oss i sina hem och litar på oss. De får oss att känna att vi behövs här. Och när kollegor pratar och skämtar med oss inser vi att vi är som alla andra, säger Shaira.
Undersköterskorna Tommy Larsson och Nisse Johansson handleder Shaira, Yulija och Viktoria. ”Det handlar även om hur öppna vi är och att vi ser och behandlar med som kollegor. Det krävs så lite för att få någon att känna sig välkommen: Ett ”Hur är det?” eller ”Bra jobbat!" Det gör all skillnad i världen”, säger Nisse.
En av dessa kollegor är den specialiserade undersköterskan Nisse Johansson. Han har följt dem sedan de började i juni.
– Det funkar bra, de vill gärna hjälpa till. De kämpar med språket, men jag ser att de vill lära sig och det kommer mer och mer. Med vårdgivandet är det inga problem, säger han.
Eftersom Shaira, Yulija och Viktoria ännu inte kan svenska följer de med sina kollegor. De hjälper till vid dubbelbemanningar, tillfällen när man behöver vara två för att till exempel kunna göra tunga lyft eller stötta på annat sätt.
Kareem Alaaowimre har jobbat i hemtjänsten i fyra månader och Michael Gebremichael i sex år. ”Det är kul att prata med dem. Vi brukar blanda svenska och engelska och de lär mig ord på ukrainska” säger Kareem om sina nya kollegor.
På de arbetsplatser där de ukraniska kvinnorna jobbar finns språkmentorer, anställda som kan tala ukrainska eller ryska. Men Shaira, Yulija och Viktoria arbetar även bredvid kollegor som inte talar samma språk.
– När jag jobbar med mina kollegor som kan samma språk så är det bekvämt eftersom de kan förklara mycket. När jag jobbar med andra handlar det mer om att lära sig svenska, säger Yulija.
Måndag och onsdag eftermiddag studerar de svenska med vårdinslag på distans genom Medlefors Folkhögskola.
Hur såg er vardag ut, innan ni började jobba i hemtjänsten?
– Vi försökte lära oss svenska så mycket vi bara kunde. Varje morgon började med att vi kontaktade våra släktingar i Ukraina. Vi läste nyheterna, grubblade och oroade oss. Men tack vare att jag fått ett jobb finns det inte lika mycket tid att tänka på det. Jag känner mig lugnare, säger Yulija.
En vårdtagare frågade Yulija om hur gick att jobba i hemtjänsten och hur det kändes, med tanke på att hon jobbat som försäljningschef i Ukraina.
– Jag svarade att det inte finns någon hemtjänst i Ukraina. Men vi har alla föräldrar, far- och morföräldrar som vi hjälper. Jag vill hjälpa mina nära och kära och de som strider just nu, men det kan jag inte när jag är här. Så det känns det bra att ge tillbaka, när så många svenskar accepterat mig och gjort allt för att stötta mig, säger hon.
Yulija Chmil, Shaira Orazmedova, Galina Netteltoft och Viktoria Bystrova.
När Galina översatt svaret tillägger hon:
– Jag känner samma sak. Den generation som vi hjälper är de som byggt det svenska samhället. Det var svårt för mig att tro att det funkade så bra i början – om man jämför med hur det fungerade i Ukraina, där det är lyxigt att ha en rullstol. Det var det här vi kämpade för i Ukraina, att folk litar på staten och att staten tar hand om människor.
Shaira, Yulija och Viktoria går mot omklädningsrummet för att byta om och skynda till dagens svenskalektion. På tre av de grå skåpen i omklädningsrummet sitter lappar med deras namn.