Galina Netteltoft känner familjen sedan tidigare. Valentin hjälpte henne köra bohaget när hon flyttade till Sverige för sju år sedan.
De flydde från kriget under det första dygnet och på onsdagen landade de i Skellefteå hos vännen Galina Netteltoft. De ska vidare till Jörn där de fått ett boende av Migrationsverket.
Allt började när familjen vaknade av flera explosioner hemma i Ukraina.
– Vi förstod vad som var på gång. Vi bor intill en militäranläggning och såg stridsflygplan flyga förbi från fönstret. Vår pojke såg en raket, säger Oksana Kotyk.
I panik packade de skåpbilen med kläder och dokument och det de hann få med sig innan de snabbt tog sig till Polen. De hamnade i en sex kilometer lång kö vid gränsen. När de kom över på andra sidan var de stressade, nervösa och utmattade. De fick hjälp med boende och mat i Polen och kunde samla sig i två dygn innan de åkte vidare med färja till Sverige.
– Jag kunde inte sova, var i något zombieliknande tillstånd. Pojken kunde inte äta eller sova. Han svimmade till ibland och kunde också vakna av minsta ljud, säger Oksana.
Hon berättar att han har sett saker som barn inte borde se. Under flykten i Ukraina var det totalt kaos på vägarna. Trafikljusen fungerade inte och det inträffade trafikolyckor, även med pansarvagnar från egna armén. Folk flydde i panik, berättar de.
Kvar hemma lämnade pappa Valentin sin 28-åriga dotter. Hon skulle fly senare med sin pojkvän men de har inte lyckats ta sig ut. Oksana berättar att de inte hört något från henne på fyra dagar. Staden hon är i är omringad av tjetjenska styrkor, enligt dem. De visar bilder i mobilen av pansarvagnar som ska vara märkta på ett sätt som visar att de är tjetjenska.
Senast de hörde från dottern gömde hon sig i något skyddsrum. Internet fungerar inte. Oron är markant när vi sitter runt bordet, men Valentin vill inte riktigt prata om det. Han har sökt henne överallt han kan tänka.
Oksana har tagit bilder längs flyktvägen. Här vänter de vid den polska gränsen. Dagen efter var kön tre gånger så lång.
Familjen tog sig från Gdansk och vidare till Stockholm där de anmälde sig hos Migrationsverket och skickades så till Boden dit de kom tredje mars. Men nu har de alltså fått ett boende i Jörn. När vi är hos Galina ringer Migrationsverket för att kolla att allt är ok och att de vet vart de ska. Familjen säger att de blir rörda över att människor de mött längs vägen varit så hjälpsamma.
– Heja Migrationsverket. Vi är jättenöjda med dem än så länge, säger Galina, som är glad över att familjen hamnar så nära henne.
Familjen vet att deras hus fortfarande är helt där hemma, men många hus i området har förstörts och en oljedepå har bränts upp. De berättar även att de får rapporter om plundring i affärer och hus. Fem kilometer från där de bor pågår aktiva strider, enligt dem. En del orkar inte fly, konstaterar de.
Nu hoppas de att det ska öppnas en humanitär korridor i dotterns stad så att civila kan ta sig från området. Utan det kommer ingen att kunna lämna, säger de.
Hur mår ni nu?
– Vi är trygga. Vi har blivit väl emottagna och är glada över det vänliga bemötandet. Migrationsverkets personal log mot oss. Samtidigt har vi ångest över de som är kvar, säger Valentin och Oksana.
– Jag fattar inte än vad som händer. Vår första prioritering var att få bort vårt barn från kriget. Vi vet inte vad som ska hända framöver, säger Oksana.
– Det kommer aldrig bli som förut igen, säger Valentin.
Plötsligt får Valentin ett mobilsamtal. Vi hör först en mansröst och sedan en ledsen och upprörd kvinna som pratar snabbt. Det är Valentins dotter som har lyckats ringa. De har kort om tid att prata. Om de blir påkomna med telefon kan de bli av med den, berättar Galina. Snart gråter alla kring bordet och stämningen är tryckt. Allt de nu kan hoppas på är evakuering.
Kvar i Ukraina är även Oksanas föräldrar, nära gränsen till Moldavien. De vill inte fly utan har samlat på sig mat och förbereder sig för att bli ockuperade. De har också 15 flyktingar som bor hos dem, flyktingar som flytt från östra delarna av landet.
– Jag hoppas kriget tar slut snart, säger Oksana.
– Vi hoppas inte, vi vet. Ukraina kommer att vinna, korrigerar Valentin.
Hur ser ni på att komma tillbaka till Ukraina?
– Det kommer att bli svårt och jobbigt ekonomiskt, säger Oksana.
Valentin är mer optimistisk.
– Folket har fått en bättre sammanhållning av kriget. Alla hjälper till med det de kan. Alla drar åt samma håll.
De kan ännu inte tänka på att återvända. Det är för tidigt. Under tiden hoppas de kunna jobba och försörja sig själva.