För någon månad sedan skrev jag en krönika om alla slags titlar jag har på Norran. Nu har jag tagit reda på att publiceringsredaktör är det officiella samlingsnamnet för min nuvarande roll.
Känns som skitsamma. Skulle jag få lov att beställa mina egna visitkort så skulle det ändå stå journalist.
Apropå journalister så blir vi allt färre. Media är en krisbransch – och journalistkåren krymper för varje dag.
Samtidigt exploderar antalet kommunikatörer och informatörer. Redan förra sommaren var kommunikatörerna i kommuner, landsting och regioner fler än antalet dagspressjournalister i landets mediehus.
En sorglig utveckling enligt mig – men dessvärre sann. Det kan dessutom vara en farlig utveckling, för i värsta fall blir konsekvensen att nyheter görs om och förvandlas till rena propagandan.
Tidigare i veckan presenterades medieutredning där min förra chef Anette Novak varit utredare. Det mest positiva med den var att Novak slog fast att det finns en stor vilja att betala för journalistik.
– Ungefär hälften är beredda att betala för kvalitativa nyheter, sade hon och hänvisade till den omfattande medborgarundersökning som gjorts.
Själv tvekar jag ofta om vanligt folk ser och förstår skillnaden mellan journalister och informatörer.
Hur många kan tvärsäkert svara ja på den frågan – och av dem som svarar ja – hur många är sedan beredda att betala det pris som kvalitativ journalistik kostar. För mig är det själva kärnfrågan om journalistyrket ska överleva när den nya generationens barn, födda med en smartphone i handen, har vuxit upp och helt bestämmer över sin egen konsumtion.
Har man inte full insyn kan gränslandet mellan en journalist och en informatör vara svår att uppfatta för betraktaren. För kommunikatörer och informatörer jobbar ofta under en slags journalistisk täckmantel för att sedan förmedla en positiv och kanske förskönad bild åt sin uppdragsgivare.
Kul är i alla fall den positiva respons som Norran fått efter granskningen av nazisternas framfart i Norr- och Västerbotten. Ett tufft grävjobb där många läsare uppskattat det som tidningen har levererat.
Den responsen visar att journalister behövs och att det vi gör betyder något. Och det ger också ett hopp för framtiden.
Redan förra sommaren var kommunikatörerna i kommuner, landsting och regioner fler än antalet dagspressjournalister i landets mediehus.
Krönika: Ni kan kalla mig vad ni vill – kärt barn har många namn