Ali har i flera år varit ett välbekant ansikte för dem som åker tåg till och från Bastuträsk. Nu vågar han äntligen visa sig öppet igen.
Norran har tidigare berättat om Ali Dawran Nabi Zada, som hotas av utvisning till Afghanistan trots att föräldrarna och hans sex syskon fått uppehållstillstånd i Sverige och trots att han har fast jobb på järnvägsstationen i Bastuträsk.
Motiveringen är att han inte lyckats styrka sin identitet.
Förra gången Norran träffade honom var i september i fjol. Då var han tärd och sliten och mådde psykiskt dåligt efter att ha hållit sig gömd i över ett halvår och levt i ständig skräck för att gränspolisen skulle komma och hämta honom.
När vi nu åter träffas är det en annan Ali som dyker upp i väntsalen i Bastuträsk. Det lyser om ögonen och leendet är aldrig långt borta.
Förklaringen är att han har beviljats uppehållstillstånd. Visserligen tidsbegränsat i 13 månader, men i alla fall – nu kan han börja leva igen.
Det var Alis extramamma och arbetsgivare Maj-Britt Hägglund Westermark som lämnade beskedet. Hon hade i sin tur fått det av Maria Bergström, chef vid Migrationsverket i Skellefteå, när hon satt i bilen på väg till lasarettet i Skellefteå.
– Maj-Britt ringde och sa ”jag har något att säga. Du måste äta, sova och må bra. Du har fått 13 månaders uppehållstillstånd”. Hon bara grät, berättar Ali, som först inte trodde på henne:
– Jag sa ”skoja inte”. Men det var sant.
För Ali, som alltsedan han kom till Sverige 2015 bara har fått negativa besked från myndigheterna, var det en närmast ofattbar känsla.
– Det var som om hundra kilo försvann från ryggen. Jag blev jätteglad och lugn, säger han.
Trots att det bara har gått en månad sedan dess har Ali redan hunnit med massor. Praktiska saker som att besöka Skatteverket, bli folkbokförd och äntligen få ett personnummer, och att ordna med ID-kort och det speciella kortet som visar att han har uppehållstillstånd.
Dessutom håller han på att skaffa fram lämplighetsintyget för att ta körkort.
Men framförallt kan Ali nu koncentrera sig på det som är allra viktigast för honom: skolan och jobbet på järnvägsstationen.
Ali varvar jobbet med att läsa på grundvux. Han fick först göra ett test för att gå SFI, men det bedömdes onödigt då han redan hade tillräckliga kunskaper i svenska.
Han hade inte gått en dag i skolan när han kom till Sverige. I stället är det Maj-Britt – som tidigare arbetade som lärare – som har lärt honom att läsa och skriva.
Nu går han på grundvux i Norsjö, där han läser svenska, engelska, matematik och samhällskunskap. På senare tid har också betygen skjutit i höjden, då starten i höstas av naturliga skäl inte var den lättaste.
– Förr var jag i klassrummet men tankarna var någon annanstans. Nu är hjärnan helt lugn, nu kan jag fokusera, säger Ali.
Att få återgå till det gamla jobbet på järnvägsstationen och åter få visa sig öppet betyder också väldigt mycket:
– De sju månaderna jag var gömd var den svåraste tiden i mitt liv. Allt var öppet för mig men jag kunde inte gå ut. Det var psykisk tortyr.
Hur skulle du beskriva skillnaden mellan det liv du lever i dag och hur det var i fjol?
– Det är som svart och vitt. Eller mer än så. Förr levde jag aldrig i verkligheten, det var ”vad händer i morgon” och ”vad har jag missat”. Men nu lever jag i nuet.
Ali vill framhålla att han känner stor tacksamhet gentemot alla som har hjälpt honom under den här tiden. Först och främst Maj-Britt och Gunnar Westermark men även skolans rektor Susanne Lidén och många andra som på olika sätt ställt upp för honom.
– Jag har aldrig känt mig ensam, säger han.
Men uppehållstillståndet är inte permanent, utan sträcker sig bara i 13 månader. Och 13 månader går fort, konstaterar Ali.
Men samtidigt som han inser att det kommer att bli jobbigt igen så konstaterar han att han i dag är i ett betydligt bättre läge än tidigare.
Nu har han jobb och studerar, och när den dagen kommer kan han visa att han har de kunskaper som krävs i svenska och samhällskunskap.
Sist men inte minst har han nu ett personnummer och handlingar som visar vem han är.
– De räknar mig som en person den här gången. Och det är positivt.
Framtiden då? Ja, först och främst vill Ali bli bättre och bättre för varje dag som går. Sedan vill han förverkliga sin stora dröm att bli ingenjör.
Den drömmen han har burit på länge och nu känns det återigen som att den är inom räckhåll.
– Gunnar och Maj-Britt har lärt mig att aldrig ge upp. Det finns alltid en lösning. Och jag kommer aldrig att ge upp, jag måste kriga för min dröm.