Ali är en av flera tusen som lever med ett utvisningsbeslut till Afghanistan.
I februari berättade Norran om Ali Dawran Nabi Zada som hotas av utvisning till Afghanistan, trots att föräldrarna och hans sex syskon fått uppehållstillstånd i Sverige och trots att han har fast jobb på järnvägsstationen i Bastuträsk.
Strax därefter gick han under jorden. När Norran träffar honom igen är han tärd och sliten efter att ha hållit sig undan så länge.
Ali berättar om ett nattsvart halvår med minimala kontakter med omvärlden och raderade mejl och telefonnummer. Allt för att undgå att spåras.
Jämförelsen med att sitta i fängelse ligger nära till hands. Men Ali tror att hans upplevelse är värre:
– I ett fängelse är dörrarna låsta. Jag har haft öppna dörrar, men jag har inte kunnat gå ut.
Rädslan, ovissheten och isoleringen har satt sina spår i hans psykiska hälsa. Han både äter och sover dåligt.
Riktigt traumatiskt blev det när polisen, utan att Ali först hade fått någon kallelse, kom för att leta efter honom på järnvägsstationen i Bastuträsk.
– Varför? Jag har inte begått något brott. Jag är ingen mördare.
I juli beslutade Migrationsverket att tills vidare stoppa alla utvisningar till Afghanistan. Detta på grund av talibanernas frammarsch och det försämrade säkerhetsläget.
Hur har det förändrat din situation?
– Ingenting. Jag är fortfarande rädd och kan inte gå ut som förr. Migrationsverket har sagt att det kan bli tre veckor, tre månader eller tre år. Det är ett tillfälligt stopp, jag kan inte ta risken.
För några dagar sedan träffade Ali i alla fall föräldrarna i Norsjö för första gången på länge. Nu har han också fått en kontakt på Röda korset, som förhoppningsvis ska bli ett steg på vägen mot att må bättre.
Ali Dawran Nabi Zada längtar tillbaka till ett normalt liv. ”Jobbet betyder allt för mig”, säger han.
Däremot får han inte jobba. Det känns som ett hårt slag, då arbetet på järnvägsstationen betyder allt för honom.
– När jag jobbar blir jag i en annan värld. Då träffar jag folk, blir upptagen och får tänka på annat, säger Ali.
Självklart har han också följt med i den senaste tidens dramatiska utveckling i Afghanistan. Det har han gjort via sociala medier och olika nyhetssändningar, då han själv inte har någon släkt eller några vänner kvar i landet.
Men bilderna på desperata människor som hellre faller från flygplan än stannar kvar talar sitt tydliga språk om hur det är, menar Ali.
Med en pappa som varit fånge hos talibanerna och andra berättelser han hört ger han heller ingenting för pratet om de nya, mjuka, talibanerna.
– En varg blir aldrig en hund. Du kan kanske bli kompis med den, men när som helst äter den upp dig, säger Ali.
Talibankrigare i Kabul. Ali följer utvecklingen i landet noga.
Idag har hans ärende pausats, samtidigt som det ligger kvar hos gränspolisen. Han är därmed en av omkring 7 000 afghaner i Sverige som har fått ett utvisningsbeslut.
Alis högsta önskan är att han och alla andra som befinner sig i samma situation ska behandlas som människor. Inte som skräp, som han tycker att det känns nu.
Han vänder han sig också emot att invandrare så ofta buntas ihop som kriminella.
Vi är också människor, vi har också ett hjärta – ge oss en chans att visa vilka vi är, är hans uppmaning till riksdag och regering:
– De som sköter sig ska få stanna, de som inte sköter sig utan begår brott måste tillbaka. Jag vill inte ha kriminalitet runt omkring mig.
– De säger ofta att det är invandrare, eller afghaner, som har gjort det. Snälla, säg inte så, säg namnet. Vi är olika, jag har inte gjort något.