Förutom en bror som bor söderut är nu Alis hela familj samlad i Norsjö kommun. Men vägen hit har varit lång och krånglig.
Ali Dawran Nabi Zada, Bastuträsk, är både en vanlig och ovanlig ung man. Vanlig för att han tycker om att spela fotboll och volleyboll och gärna ser fotboll och hockey på tv, särskilt när favoritlagen Real Madrid och Skellefteå AIK spelar.
Som många andra har han också ett jobb att gå till, även om han är ovanligt engagerad i sina arbetsuppgifter som fastighetsskötare på järnvägsstationen i Bastuträsk. Om allt går enligt planerna ska han ta över ruljansen efter ägarna Gunnar Westermark och Maj-Britt Hägglund Westermark när de går i pension.
Men det som verkligen skiljer Alis öde från många andras är hans historia som flykting från Afghanistan, och att han nu har fått ett beslut på att han ska utvisas.
Ali berättar att han bara var elva år gammal när hans mamma skickade iväg honom till Iran för att leta efter sin äldre bror.
Pappan hade då blivit tillfångatagen av talibaner och mamman fruktade att även Ali skulle hamna i deras klor och tvingas tjänstgöra som soldat. Samtidigt ville hon veta vad som hänt med den äldre sonen.
I Iran hamnade Ali hos en byggmästare. Först arbetade han i hushållet, för att sedan börja jobba som betongarbetare på olika byggen.
Men efter drygt fem år i Iran blev han utvisad, då han befann sig i landet illegalt. Tillbaka i Afghanistan försökte Ali hitta sin mamma och resten av familjen, men möttes då av beskedet att de befann sig i Sverige.
Det var något som Ali hade svårt att ta till sig. Hur skulle han hitta dem?
– Jag var analfabet då och trodde först att Sverige kanske låg i Afghanistan.
Vistelsen i Afghanistan blev inte heller långvarig.
– Jag misshandlades och hotades till livet, berättar Ali.
Han flydde hals över huvud och for tillbaka till Iran. Men då inte heller det kändes säkert bestämde han sig för att försöka ta sig till Sverige och återförenas med sin familj.
Via sin arbetsgivare i Iran fick han kontakt med människosmugglare som kunde hjälpa honom att ta sig till Europa. Samtidigt blev det början på en lång, farlig och mödosam resa.
Färden startade i Iran, gick vidare till Turkiet och fortsatte i en gummibåt över Medelhavet till Grekland, innan Ali landade i Österrike för vidare transport norrut.
– Vi gick barfota över bergen, hängde under lastbilar och ibland när vi kom till en gräns släppte de hundar efter oss, berättar Ali.
Men i augusti 2015, efter 120 dagars färd, var Ali äntligen framme i Sverige och Malmö. Efter ett besök på Migrationsverket i Stockholm hamnade han i Borlänge och det var också där han fick veta var hans familj befann sig.
Senare samma höst återförenades Ali med sin familj i Bastuträsk. Här har han också byggt upp sitt nya liv och sin nya tillvaro.
Under sin tid här har Ali engagerat sig mycket i det som händer i och omkring Bastuträsk. Bland annat har han spelat och tränat volleyboll och fotboll, och fungerat som översättare och tolk.
Sedan flera år tillbaka jobbar Ali som fastighetsskötare och alltiallo på tågstationen, samtidigt som han på olika sätt har engagerat sig i föreningslivet.
Att hans insatser är värdefulla för stationens ägare går inte heller att ta miste på. Särskilt som Maj-Britt inte är frisk efter att ha haft stroke flera gånger och Gunnars elfirma tar mycket av hans tid.
– Ali är en nyckelperson här. Nu har vi hittat en person som funkar både med oss och resenärerna, vi litar på honom till hundra procent, säger Gunnar.
För dem är han mer än bara en anställd:
– Han är en son också. Det är inte många som har fyra föräldrar, men det har Ali. Jag kände hans mamma sedan tidigare och vi umgås väldigt tajt båda familjerna, säger Maj-Britt.
Gunnar och Maj-Britt är mer än bara arbetsgivare för Ali. De ser honom som en son, är goda vänner med hans biologiska familj och har med stöd av dem ansökt om att få adoptera Ali.
Men det hjälper inte: enligt ett beslut i först Migrationsverket och sedan Migrationsdomstolen ska Ali utvisas.
Motiveringen är att han inte kan styrka sin identitet. Detta sedan hans ålder skrivits upp med ett år efter en intervju vid Migrationsverket i Boden.
Ali berättar att han inte visste och inte hade någon dokumentation som styrkte hans födelsedatum när han kom till Sverige. Men han visste att han var 17 år och snart skulle fylla 18.
Då tilldelades han födelsedatumet 11 augusti 1998, eftersom det var det datumet 2015 som han först anmälde sig hos Migrationsverket.
Men i samband med intervjun i Boden ändrades det till den 11 augusti 1997. Orsaken var att Migrationsverket tyckte att han såg äldre ut.
När Ali fick kontakt med sin mamma berättade hon att hans verkliga födelsedatum är den 5 december 1997. Men det hjälpte inte – eftersom inte heller mamman hade någon dokumentation som styrkte när Ali var född fick Migrationsverkets datum stå fast.
De knappa fyra månaderna som skiljer har kommit att få en avgörande roll för Alis situation, eftersom det bestämmer om han var över eller under 18 år när han kom till Sverige.
Vad gäller identiteten har Ali och resten av familjen nu även gjort DNA-test som visar att de är en biologisk familj. Alla andra i familjen har också fått uppehållstillstånd. Men det är något som förnekas Ali.
Det har inte heller hjälpt att han under resans gång har bytt spår från asylsökande till arbetskraftsinvandrare. Utvisningsbeslutet står fast och vilken dag som helst ska Ali till Migrationsverket i Skellefteå för återvändarsamtal.
Åren i Bastuträsk har betytt väldigt mycket för Alis självkänsla och självförtroende. Men med utvisningshotet hängande över sig är det åter nere på botten.
Allt som hänt har påverkat honom starkt. Han mår dåligt, äter dåligt och sover dåligt.
– Jag är helt tom, berättar Ali.
Han kan inte förstå att Migrationsverket vill skicka tillbaka honom till ett land som är så farligt som Afghanistan. Särskilt om man som Ali tillhör den särskilt utsatta folkgruppen hazarer.
Dessutom är han numera ateist, vilket inte ses med blida ögon av de mäktiga mullorna.
– När jag var till domstolen frågade jag ”kan du följa mig dit och vara kvar en månad?” Svaret blev att det inte går. Då sa jag ”om du tycker att det är livsfarligt för dig, varför ska jag åka?”
Vad som också känns i hjärtat är att Ali, precis som Maj-Britt och Gunnar, många gånger har hjälpt Migrationsverket med att se till att flyktingar kommer tillrätta på järnvägsstationen i Bastuträsk. Bland annat har han ställt upp som oavlönad tolk.
Varken Ali, Maj-Britt eller Gunnar kan ens tänka tanken att han ska återvända till Afghanistan. Samtidigt börjar de vara slutkörda efter all oro och all kraft de har lagt ned på att försöka stoppa utvisningen.
För att få stöd har de nu både kopplat in Norsjö kommun och startat en namninsamling. Allt för att Ali ska få stanna.
– Det måste bli ett ja. Även om vi är i ryggläge kommer vi att sparka. Man ger inte upp, man lämnar inte en son, säger Maj-Britt.
På norran.se
Se ett tv-klipp där Ali berättar.