Jag längtade mycket efter att få träffa min storasyster igen efter en lång väntan, så mina förväntningar var stora. Jag är över 70 år och gravt hörselskadad – men försöker oftast se möjligheter istället för begränsningar.
När jag väl kom fram till busstationen, något försenad på grund av vägarbeten, gick jag till reseinformationen för att fylla på mitt lokalbusskort samt för att få information hur jag skulle ta mig till Moröhöjden. Jag fick några utdrag på bussar, tider samt vilken bokstav som gällde för dessa. Men bussen dök aldrig upp.
Jag gick då till själva väntrummet på busstationen för att få mer information, samt för att uppsöka en toalett. Där fick jag en chock. Det satt berusade personer där inne och en kvinna som sprang ut och in upprepade gånger. Jag vågade helt enkelt inte stanna där, så jag gick istället till gamla järnvägsstationen. Jag vill minnas att det förr fanns en taxitelefon där, men det var trots allt 51 år sedan jag flyttade till Umeå. Jag hade också letat information om taxi i busskurerna, men hittade ingenting.
Som tur var kunde frisören inne i järnvägsstationen ge mig ett nummer till taxi. Däremot fick jag ju betala mycket mer, då taxiresan landade på 200 kronor istället för 14 kronor, som bussen skulle ha kostat för mig som pensionär.
Väl framme började vi planera morgondagen med ett flertal utflykter. Det blev dock precis lika rörigt som dagen innan. Vi fick information från en operatör som i slutändan inte stämde. Tack vare att busschauffören överhörde vår konversation så fick vi veta att vi behövde byta buss. Det blev väldigt svårt att veta vem man skulle lita på?
Efter det vågade vi inte åka med fler lokalbussar, utan tog istället en lång promenad ner på stan.
Kollektivtrafik är viktig, den ska vara enkel att använda i alla situationer. Det är inte bussförarnas fel, men min fina hemstad har fått en stor bock i kanten. Gör om och gör rätt. Begär hjälp från de som kan.
Lycka till!
Annalisa Hedlund