Lycka kan inte köpas för pengar.
Så heter det i det gamla ordspråket.
Och det verkar stämma. Materiellt har vi det bättre än någonsin. Reallöneökningar och skattesänkningar har gjort att vi har betydligt mer i plånboken än vår föräldrageneration, för att inte tala om deras föräldrageneration.
Ändå är många ensamma och olyckliga.
Några så ensamma och olyckliga att de väljer att förkorta sitt liv, begå självmord. Varje år tar cirka 1 500 personer i Sverige sitt eget liv. Det motsvarar 18 självmord per 100 000 invånare.
Låt oss tänka positivt: Sett över tid har självmorden minskat. Under de senaste 20 åren har självmordstalet i genomsnitt minskat med cirka 0,4 procent per år.
Låt oss tänka negativt: Även om självmordstalet minskat har minskningen planat ut. Den är nu betydligt långsammare än vad den var under 1990-talet. Det beror främst på att självmorden i gruppen 15 till 24 år har ökat.
Unga människor med livet framför sig väljer att avsluta det i förtid. Någonting har gått väldigt mycket fel.
Hur ligger då Sverige till internationellt?
Svårt att säga. I många delar av världen är suicid tabu. I några länder till och med olagligt. Detta kan påverka hur suicid utreds och registreras. Men sett ur ett nordiskt perspektiv har Finland och Island fler, Danmark och Norge färre.
Vi lever i ett märkligt samhälle. Möjligheterna till sociala kontakter har aldrig varit större: Facebook, Messenger, Twitter, Instagram, Snapchat, Whatsapp, Tiktok och allt vad de nu heter har gett oss oanade möjligheter att isolera oss.
Med huvudet nerkört i mobilen håller vi kontakt med våra vänner. Berättar vad som händer och sker på bussen, i kön till kassan. Kontakt, ja, men väldigt ytlig. Vi har till och med slutat ringa varandra. Vi messar.
All digital teknik möjliggör ett samhälle där vi träffas, utan att behöva utveckla någon djupare vänskap. Vi blir solitärer i ett ytligt, postsocialt samhälle. Många saknar en nära vän att dela livets glädje och sorger med.
Ensamheten tär på psyket. Enligt en stor amerikansk studie är det en lika stor riskfaktor för att dö i förtid som rökning.
Vilka långsiktiga konsekvenser som dagens ungas mötesteknik får går det bara att spekulera i. Men redan i dag upplever åtta av tio unga ensamhet. Ensammast är de i storstäderna.
Lägg sedan till pressarna: att lyckas i skolan, i arbetslivet, att ens inlägg på sociala medier blir gillade, att ha rätt kläder, rätt kompisar i skolan och så vidare.
Lägg sedan till en psykiatri som i många regioner inte ens går på knäna. Det är värre än så. Västerbotten är inte sämst i klassen. Men bara en av fyra får en första bedömning inom vårdgarantins ramar.
Vad denna första bedömning innebär skiljer sig åt från region till region. Det gör jämförelsen delvis orättvis. Men en av fyra är inte godkänt.
Coronapandemin har minskat (den rekommenderade) möjligheten att träffas fysiskt.
Både nu, under själva coronakrisen, och när den blåst över, vilket lär ta sin tid, är det mycket som behöver göras för att stärka den psykiska hälsan.
Politiken kan inte tvinga oss att ändra vårt sociala beteendemönster. Den kan inte tvinga barnbarnen att träffa sina far- och morföräldrar. Den biten får vi klara av själva när vi ska bygga en starkare samhällsgemenskap.
Men vad politiken kan göra är att se till att resurserna inom skolan, vården och omsorgen fördelas rätt, och att frivilligorganisationerna inte lider brist på pengar.
Det är som så många, så många gånger sagt: Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något.
Och så behöver ordet tillsammans återupplivas i det svenska språket.