Visst, det verkar stolligt att Skellefteås befolkning skulle minska med 3 600 personer fram till 2040 när Northvolt-boomen är det första stora uppsvinget på många år. I stället skulle Umeå fortsätta sin mångåriga frammarsch som om inget nytt hade hänt. Men kanske handlar det om SCB:s syn på vad som föder bestående framgång.
Universitetet i Umeå, som började som en tandläkarhögskola på 1950-talet, hade 10-15 år senare dragit till sig 8 000 studenter – jag var en i den mängden. Vi studenter tillförde knappast några skattepengar, många var på den tiden inte ens skrivna i Umeå. Men utbildning av alla de sorter var en framtidsgaranti. Den ena efter andra utbildningen tillkom, som Skogshögskolan och Polishögskolan. Antalet studenter då är en liten andel av nuvarande mängd.
Industriell utveckling betyder inte alltid samma ökning av sysselsatta. Mineralbranschen har under ett helt sekel varit Skelleftebygdens signum. Ändå kapade Rönnskärsverken bort ungefär hälften av sina anställda i slutet av 1980-talet. Andra större företag rationaliserar också när de kan – eller flyttar ibland produktionen någon helt annanstans. Kan sådant finnas med i SCB:s till synes halsstarriga kalkyler?
En utbildningsinriktad ort som Umeå medför dessutom per automatik en ungdomlig befolkning. Dessa bildar familjer som behöver barnomsorg, skolor, rymliga bostäder och hög varukonsumtion. Visst flyttar en hel del, men ersätts ständigt av nya unga. Skellefteå är fortfarande lillebror för den som vill studera. Universitetet utlokaliserar styvmoderligt snålt, och Campus verkar knappast ännu ha nåtts av någon Northvolt-effekt. Ironiskt nog anser sig nu Skebo i stället behöva tränga ihop befintliga studenter i tillfälliga längor om 44 studenter i varje barack. Ökar det lockelsen söka sig hit?
Så kanske är inte SCB ute och cyklar helt? Men upp till kamp för att visa att de får helt fel. Kräv till exempel med all möjlig kraft att Norrbotniabanan påskyndas. Kanske hinner vi äldre ta tåget till just Umeå innan vi dör.
Stefan Holmberg, Östra Falmark