Några är hemlösa, andra missbrukare som varit nere på botten och vänt.
Det finns de som är psykiskt funktionshindrade, andra är bara fattiga, människor som hamnat mellan de berömda stolarna. Romerna kommer och går.
Det handlar om människor på samhällets botten, människor det talas tyst om, om det överhuvudtaget talas om dem. Det är precis som om de inte existerade, men de finns där, mitt ibland oss.
Stadsmissionen i Skellefteå har slagit larm. Pengarna är slut (Norran 2/9 2016). Enligt den nye föreståndaren Magnus Hammega behövs en halv miljon kronor för att kunna upprätthålla verksamheten på dagens nivå – om inte väntar ett stålbad. Sådana som det brukar talas om när företag går dåligt och pengar måste sparas.
Men människor …
Med åren har de blivit fler, besökarna på stadsmissionen. Några kommer dit för ett mål mat, andra för en stunds gemenskap och social samvaro. Vi har blivit en blandning av hjälpstation och fritidsgård för vuxna, konstaterar Hammega. En helt vanlig dag kommer 60-talet besökare.
Det här är människor som i många fall är samhällets ansvar. Men hålen i det sociala skyddsnätet har med åren blivit både större och fler. I takt med att maskorna blivit grövre ramlar allt fler igenom. I många fall till ännu större kostnad för samhället.
Ett exempel: En aktiv heroinist beräknas kosta cirka 2,1 miljoner kronor per år, det totala missbruket (enligt missbruksutredning) ungefär 150 miljarder årligen; 66 miljarder för alkohol, 62 miljarder för narkotika och 20 miljarder för läkemedelsmissbruk.
Skellefteå Stadsmission får som jämförelse ungefär 300 000 kronor av kommunen, 400 000 av huvudmännen (församlingar och föreningar) och 500 000 av företag, privatpersoner och andra välgörare. För några år sedan kom 75 procent av bidragen från kommun och huvudmän. Nu är den siffran nere på 20 procent.
Håller den av staten finansierade välfärden på att ersättas med ideell välgörenhet?
Om så är fallet är det fel, fel och åter fel.
Ska statens och kommunernas skyldighet mot medborgarna ersättas av hjälporganisationers ödmjuka tiggande hos privata mecenater.
Om så är fallet är det fel, fel och åter fel.
De flesta av oss tycker synd om hemlösa, missbrukare och andra som befinner sig på samhällets botten. Därmed inte sagt att frågan prioriteras.
Människors utsatthet brukar inte hamna speciellt högt upp på listan över högprioriterade frågor hos väljarna. Där brukar i stället sysselsättning och jobb, utbildning och skola, den svenska ekonomin, flyktingar och invandring, sjukvård och miljö hamna.
Tryggt förvissade om att de flesta av oss inte tycker att frågan som sådan är speciellt viktig kan politikerna fortsätta att hålla hårt i plånboken, strunta i att leva upp till fagra löften om att förbättra situationen för till exempel de hemlösa. De går ju så sällan och röstar ändå …
Att konsekvensen blir att den svenska samhällsmodellen, där det i första hand är det offentliga som ska fånga upp och hjälpa människor i nöd, helst innan de når den absoluta botten, är en helt annan sak.
