För två år sedan ingick Skellefteå kommun i SCB´s medborgarundersökning och då ställdes bland annat frågan om hur äldreomsorgen fungerar i kommunen. Utifrån skelleftebornas svar rankades kommunen bland de sämsta i Sverige. Oerhört bekymmersamt! I och för sig är den undersökningen ifrågasatt eftersom det är invånare i allmänhet, och inte de som tar del av omsorgen som svarar. Kommunen redovisar dock siffror för sådana brukarundersökningar, och de kan jämföras med andra kommuner via sajten Kolada. Där ser man att Skellefteås äldreomsorg hamnar på den undre delen av genomsnittet när de som själva tar del av omsorgen får tycka till. Hemtjänsten får något bättre betyg än äldreboendena.
Nyheterna om uppsägningarna, bland annat på Skärgårdshemmet i Skelleftehamn, förstärker bilden av att äldreomsorgen har problem. En sak som är motsägelsefull är dock att det borde finnas resurser i kommunen att forma en bra verksamhet. Skellefteå satsar förhållandevis mycket pengar på äldreomsorgen samtidigt som andelen äldre som har hemtjänst eller bor på äldreboende sjunker. Det finns en långdragen politisk diskussion i kommunen om man ska betrakta äldreomsorgen som dyr, eftersom den kostar mycket, eller som ambitiös, eftersom kommunen satsar mycket. Det där blir lätt en lek med ord, men de flesta skulle säkert hävda att man borde kunna förvänta sig en bättre situation inom omsorgen med tanke på att det faktiskt finns pengar i utgångsläget. Men varför blir det inte så?
Problemet beror inte på en enda sak. Det finns många små och stora problem som behöver tas itu med. Trots sin kommunslogan "Ge idéerna plats" tenderar dock Skellefteås röda kommunpolitiker att begränsa och reglera för mycket. De två stora begränsningarna över tid har varit vilka driftsformer för hemtjänst och äldreomsorg som har tillåtits samt hur politiken har förhållit sig till kommunens geografi.
Först driftsformerna. Socialdemokraterna är kritiska till privata utförare inom äldreomsorgen. Det gör man av ideologiska skäl. Det starkaste argumentet mot privata utförare är att skattepengar försvinner som vinster till privata fickor. Det är ett giltigt argument, men det ska vägas emot de starkaste skälen för valfrihet. Idag är både personal och brukare hänvisade till kommunen som arbetsgivare respektive omsorgsgivare. Detta skapar en dålig situation som inte stimulerar till förnyelse och inte heller erbjuder alternativ om den befintliga verksamheten är för dålig. Kommunen skulle ha mycket att vinna på våga öppna upp för privata initiativ.
För det andra geografin. Skellefteå är lika stort som Östergötland och det finns en vällovlig men problematisk ambition att ha äldreboenden på alla större orter i kommunen. Det finns starka argument för geografisk rättvisa. Men den rättvisan kan både vara dyr och dessutom skapa nya orättvisor. Idag får äldre flytta ut från stan för till orter de aldrig bott på när det är dags för äldreboende. Samtidigt pendlar personal kors och tvärs inom kommunen för att bemanna äldreboendena. Med tanke på att personalsituationen inte ser ut att lätta i framtiden vore det klokt att låta både lokala prognoser för omsorgsbehov och bedömningar av personalläget styra lokaliseringen av äldreboenden. Stängningen av Klockarhöjdens äldreboende är tyvärr ett misstag med tanke på detta eftersom personal därifrån behöver börja pendlarlivet för att stanna kvar inom omsorgen.
Skellefteå dyra äldreomsorg kan bli bättre. Steg ett är att politkerna vågar tillåta fler förändringar än vad de gör idag.