För att börja med det positiva har det visat sig att det finns en solidaritet i breda kretsar i samhället, trots att begreppet solidaritet nästan fallit i glömska. Vi ser det bland annat i den stora mängden av frivilliga som ställer upp för att osjälviskt hjälpa riskgrupper.
Å andra sidan har coronakrisen blottlagt sårbarheten i det samhälle som byggts på tron att marknadskrafterna fixar det mesta. Som ett korthus rasar den ena verksamheten efter den andra ihop och de ivrigaste marknadsfundamentalisterna ropar nu på statens hjälp.
Att småföretag inte har en större uthållighet kan man förstå, men att stora delar av samhället på så kort tid verkar kippa efter andan kan tyckas märkligt. Men i själva verket är det en naturlig följd av kapitalismens jakt på snabba vinster där principen ”just-in-time” inte bara har gjort företagen utan hela samhället alltmer sårbart.
Tidigare kallades Sverige ”landet lagom”, men sedan flera decennier tillbaka har vårt land blivit alltmer extremt. Vi är det enda landet som har statsfinansierade privata skolor som drivs av vinstintresse. Och inom EU ska vi vara bäst i klassen på att följa deras lagstadgade högerpolitik.
Och nu hör vi till de länder som stod sämst rustat vad gäller att ha beredskapslager för sjukvårdsutrustning, skyddsmateriel med mera. Medan Tyskland innan coronautbrottet hade 28 000 respiratorer hade Sverige bara tillgång till drygt 500. Sverige borde ha haft cirka 4 000 respiratorer om vi skulle kunna jämföra oss med Tyskland, per capita. För 20 år sedan hade vi det, men inte nu. På intensivvårdsavdelningarna hoppas personalen att det minimala lagret av skyddsmateriel, som ibland bara räcker några dagar, ska fyllas på. Inom äldrevården och hemtjänsten är skyddsfrågan ännu mer eftersatt.
Om en bråkdel av de hundratals miljarder kronor som staten nu måste pumpa ut, tidigare hade satsats på en utbyggd vård och omsorg samt på att hålla ett rejält beredskapslager hade det funnits förutsättningar för att coronapandemins negativa verkningar kunnat begränsas ytterligare. Då hade den heroiskt kämpande personalen kunnat känna en större trygghet i sitt arbete.
Jonas Håkansson, Skellefteå
Sune Marklund, Skelleftehamn