Byns badplats med den stora dinon i sten samt lekparken som var belägen i byns kvarter, det kvarteret som vi spenderat hela vår barndom. Till och med grannens tupp som absolut inte kunde klockan, utan startade med att hetsigt gala redan vid fyra på morgonen, var på något sätt rogivande.
Det var en fin by med kvartersfester, dans i Folkets hus samt gemensamma midsommarfester, med allt från dragkamper till spex och dans runt den midsommarstång som vi alla hjälpt till att utsmycka. Varje jul ordnades en julbasar i byns bönhus med försäljning av hembakt och lotterier, på kvällen hade skolans sexor en pjäs på den lilla scenen.
Det var en levande by. Vi hade bank. Vi hade Konsum – där vår trevliga Konsum-Bertil ofta tog emot oss med ett leende. Vi hade en kiosk – där den redan då gamla kiosk-Gösta noga räknade hur många godisar man fick för tio kronor. Vi hade till och med en BP-mack.
Även om mycket har förändrats genom tiden, alla affärer har tvingats lägga ner, så finns den mysiga familjära stämningen kvar. Det har byggts hus, blivit fler kvarter och det är fullt med nya barnfamiljer. Vilket gör det extra svårt när man hör och läser om hur politiker talar om vikten om en levande landsbygd. Att de ska stötta dem som lever och bor där, medan man i nästa sekund lägger ner skolor och andra viktiga samhällsfunktioner på dessa platser. Det kommer att sluta med att folk flyttar och vi får ännu en tom och övergiven by på vår norrländska landsbygd.
Jag ser min egen hemby som är full av unga människor, små barn och många äldre som man nu vill avfolka. Ja, för det är dit vi kommer om man lägger ner skolan i en så levande och aktiv by som Kusmark. Det är en by med god sammanhållning, aktiviteter för alla, middagsträffar, körer för alla åldrar och mycket mer. De unga har tagit över och utvecklat byn från det gamla till det nya. Men att lägga ner skolan vore som att ge allt de jobbat för och byggt upp en riktig smäll på käften och godnatt. Vi kan se fram emot en by som blir en spökby där ingen vill bo. Där det kommer att finnas kvar obebodda fallfärdiga hus. Jag vill inte se min hembygd gå den vägen, så snälla låt vår landsbygd få leva och överleva.
Jag tänker tillbaka på de somrar som vi barn lekte kurragömma, hade vattenkrig och pallade äpplen. Vi lekte tillsammans. Visst minns jag även att vi gjorde lite ofog emellanåt, men det var på något sätt oförargliga saker. Vi skadade inte varandra. Allt detta är vad en liten by som Kusmark har gett mig och som jag hoppas att fler barn får uppleva, en barndom på en norrländsk landsbygd.
Jennie Forsman, Skellefteå