En enspaltig nyhetsartikel i Norran den 12 maj har rubriken "Öppna landskap i Norrland gynnar fågellivet". Inte minst på betesmark med öppna diken och med närhet till vattendrag. För tredje våren bor jag i närheten av Bureälven. Varje dag kan jag passera marker som för många år sedan odlats upp av duktiga dåtida bönder. Ett beundransvärt arbete med enkla hjälpmedel. Här trivs också en hel del fåglar.
Men när detta skrivs, samma dag som nyhetsartikeln, har jag denna vår ännu inte sett varken den rödlistade storspoven eller dess följeslagare tofsvipan. Kanske har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Men visst påverkas deras existens av våra beteendemönster. Inte minst under den känsliga period när ungarna kläckts och inte hunnit bli flygfärdiga. Då kan en traktor både meja ner gräs och ungar.
Ett annat exempel på hur en fågelart kan minska drastiskt i vår närhet: Som pojke var det självklart att ladusvalor förgyllde tillvaron på den lilla bondgården. Förra sommaren la jag märke till högst några få sådana – och detta framåt sensommaren. De hade slagit sig ner på närmiljöns enda kvarvarande luftledning för att, som vi brukade säga, "ha sammanträde" inför den fortsatta färden söderut.
Här finns vad jag förstår åtminstone två helt uppenbara orsaker: Det moderna jordbruket, utan hölador och telefonin där alla ledningar numera läggs ner under marken. Inte så mycket att göra åt. Men nog har all utveckling sitt pris.
Stefan Holmberg, Östra Falmark