Utbildningsväsendet försämras troligen för att skydda de som tidigare varit med och fått bestämma och kan då fortsätta att dominera. Skolan borde istället vara grundpelaren till samhällsbygget, men då krävs bättre lärare som tar ansvar för bedömningen av skolarbetet.
Idag kan vi se hur uppenbart det är att skolbetyg inte ger några objektiva fördelningsinstrument på arbetsmarknaden. Istället ger lärare glädjebetyg som inte speglar prestationen och inte heller då senare tycks hjälpa till med att skapa den yrkesskicklighet som krävs senare i livet för att utföra de arbetsuppgifter som krävs. Om gamla färdigheter går förlorade visar det sig gång på gång att de som har fått alltför höga betyg är de som har lyckats anpassa sig till systemet och därför då enbart har rättat in sig i leden, medans begåvningarna många gånger då blir utslagna.
Systemet med betyg har då blivit ett resursslöseri och visar sig då vara snedvridet. För att de som ska utföra arbetsuppgifterna ska bli de bästa krävs anlag vilket inte fås alla gånger av dem som lyckats med skolgången. Brister i systemet kan upptäckas när någon har sökt rådgivning för något symptom inom till exempel läkarvården då man inte kan få den hjälp som skulle behövas. Trots all teknik dessutom som finns, saknas ofta förnuft och kompetens.
Att lära sig saker utantill betyder inte att man har förstått hur allt borde fungera. Förut fanns yrkesarbetare som genom sina erfarenheter förstod sammanhangen vilka idag riskeras att bli förlorade. Denna kategori av skickliga arbetare har ju avskaffats och därmed riskerar vi att tappa kunnandet. Med en bättre skola kunde vägen till framgång lyckas.