Det beslut om att acceptera Svensk Kärnbränslehantering AB:s metod och platsval för slutförvaring av det utbrända kärnbränslet var mycket förhastat. Vad som sades av Annika Strandhäll i videosändningen på eftermiddagen den 27 januari 2022 var att diskussionen
och undersökningarna om hur det svenska kärnavfallet ska tas omhand har pågått i över 40 år och det behövs att ett besked kommer nu.
Av vilken orsak är ett besked så viktigt nu? De flesta anser att kärnkraften inte är en hållbar energikälla och ska avvecklas så fort det är möjligt. Det viktiga måste vara att inte genom energiproduktion förorsaka mer kärnavfall.
Perspektiven är väldigt långa när det gäller slutförvaringen. 100 000 år sägs det, och det finns även de som säger 1 miljon år då många ämnen och så kallade isotoper i kärnavfallet har halveringstider som är svindlande långa. Dessa isotoper strålar i all den tid vi kan föreställa oss.
40 år hit eller dit är ingenting i perspektivet som gäller hur länge vi har funderat på hur vi gör kärnavfallet så ofarligt som möjligt. Det är hittills 12 000 ton som ska slutförvaras och det varnas för att CLAB – det centrala lagret för använt kärnbränsle, i vattenbassänger – håller på att vara fullt. Det går att bygga ut och det finns de som önskar detta framför att ge klartecken till en förvaringsmetod med okänt resultat. Fler hundra ton kärnbränsle uppstår varje år bara i Sverige, så länge kärnkraften drivs som energiproducent.
Tänker man på all kärnkraft som pågår i hela världen då finns det ett problem som i framtiden kommer att blir väldigt svårlöst och kostsamt. Sverige måste avveckla kärnkraften så fort det går och riva upp beslutet om plats och metod för slutförvaring av det högaktiva kärnavfallet.
Beslutet är väldigt hastigt påkommet och verkar styrt av annat än miljömedvetenhet, politiskt förnuft, oberoende forskning och långsiktigt tänkande.
Olov Wikström, Skellefteå, medlem i Folkkampanjen mot kärnkraft - kärnvapen