Lördagen den 25 juli somnade vår älskade Kerstin in efter en tids sjukdom, omgiven av familjen.
Hon föddes 1941 i Blåfors som en av tvillingdöttrarna till Gustav och Elsa Hedström. Eftersom hennes mor drabbades av en stroke då Kerstin bara var fyra år, lärde hon sig tidigt att hjälpa till med lantbruket på gården. Syskonen bestod - förutom hennes tvillingsyster - av ytterligare tre systrar.
Hon gick grundskolan i Blåfors och flyttade till Uppsala 1958 där hon arbetade som vårdbiträde på sjukhuset. Hon gick Edelviks folkhögskola i Burträsk samt en preparandkurs inför högskolestudier i Sigtuna innan hon sökte sig vidare till lärarhögskolan i Luleå. Efter lärarexamen 1968 följde hon sin blivande make Henning, som utbildade sig till jägmästare. Detta gjorde att hon fick arbeta som lärare på flera orter bland annat i Köping, Stockholm, Bygdeå, Robertsfors, Byske och Umeå.
Under den här tiden föddes också barnen, Madelene och Joel. Under mitten av 80-talet flyttade hela familjen åter till hemorten där arbetet som lärare fortsatte i Fällfors. Mellan 1989 och 1990 vidareutbildade hon sig till specialpedagog i Umeå, vilket gav henne en extra tillfredsställelse i arbetet. Hon nämnde ofta att hon nu förstod hur hon skulle tackla problemen kring de barn som behövde extra stöd och hjälp. Hon fortsatte arbeta som specialpedagog fram till pensionen.
Kerstin var en mycket uppskattad och kunnig lärare, alltid glad och positiv. Ansträngde sig för att göra det yttersta för de elever som hade det svårt, ömmade speciellt för dem som hamnade “utanför” och försökte i det längsta lösa problemen på bästa sätt. Hon var kunnig i barns utveckling och engagerade sig mycket kring förebyggandet av orättvisor som uppstod i skolmiljön. Hon försökte oftast förstå bakgrunden till problemen.
Hemmet var hennes trygga plats och hon tyckte mycket om att pyssla i trädgården, läsa, sticka och brodera. Många vackra dukar som hon broderat är nu med ömhet bevarade. Hon följde med i nyhetsmedierna och ville ofta prata om vad som hände i världen. Orättvisor och plågsamheter upprörde henne.
Den vänskap som hon fick med några av kollegorna som hon träffade genom specialpedagogutbildningen höll hon fast vid enda till slutet. Hon månade om barnbarnen, älskade tiden då barn och barnbarn kom på besök. Hon var varm, omtänksam och kärlekfull. Gjorde sitt yttersta för att alla skulle ha det bra.
Det är ett enormt tomrum hon lämnar efter sig. Vi kommer för alltid minnas henne som den goda, genuina människa hon var och alla de fina år vi haft tillsammans. Vi saknar dig så.
Med kärlek från familjen