I dessa texter har hon presenterat sina uppfattningar om vår politik. Texterna har i huvudsak berört hennes uppfattningar om vår syn på sk ”dragqueens” och HBT-politik i allmänhet. För att nyansera den bild som förts fram har jag valt att bemöta texterna.
Först och främst. Sverigedemokraterna driver ingen politik emot ”dragqueens”. När ”dragqueen”-fenomenet emellertid sätts i en kontext av föreställningar för barn, något som dels saknar ett brett allmänintresse och som dels kan uppfattas väldigt polariserande, förbehåller vi oss rätten att ifrågasätta huruvida just kommunala kulturmedel ska användas till att finansiera det.
I samma texter finns en kritik mot vår syn på samkönade relationer och adoptioner. Textens slutsatser verkar vara baserade på ett uttalande av Jimmie Åkesson (SD) i en artikel i QX från 2018, där Åkesson konstaterar att det finns en pappa i alla familjebildningar, och att barn ska ha rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Man ska inte med skäl av detta förutsätta att vi är motståndare till varken samkönade relationer eller adoptioner.
Vi anser förvisso att kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar, men vi konstaterar också att barnets bästa är det viktigaste och att det finns andra former av fungerande och viktiga familjekonstellationer. Vi eftersträvar således inget förbud mot varken samkönade relationer eller adoptioner.
För mig är Sverigedemokraterna ett HBT-vänligt parti. Men med dagens debatt kring dessa frågor skulle någon kunna påstå motsatsen, bara på grund av att vi t ex inte anser att EU ska lagstifta i HBT-frågor som vi tycker att medlemsländerna själva bör avgöra. Men det är också att förenkla hur politik fungerar, och att därmed skapa sina egna argument.
Slutligen, att uppmärksamma och bekämpa förtryck mot HBT-personer är bra. Men det blir tandlöst om vi av ängslighet aldrig ser till de grupper av samhället där HBT-personer är som mest utsatta, där man på grund av sin sexualitet riskerar att frysas ut eller kanske t o m mördas av sin egen släkt. Jag välkomnar således en framtida ledartext som problematiserar Pride-tågens frånvaro i förorterna och attityder kring HBT-frågor i samma områden - men det vågar nog bara Sverigedemokraterna skriva om.
Markku Abrahamsson, Gruppledare SD Skellefteå.
Norrans fristående ledarskribent Linnea Wikman svarar:
När Markku Abrahamsson refererar till Åkessons uttalande anar jag att ingen av dem förstår skillnaden mellan donator och pappa.
Vidare påstår Markku Abrahamsson att SD är HBTQ-vänligt. Men se hur partiet agerat i olika omröstningar gällande HBTQ-frågor. Om SD är så HBTQ-vänligt, hur kommer det sig att de röstat nej till könsneutral föräldraskapspresumtion? Nej till förebyggande insatser för att främja HBTQ-personers psykiska hälsa? Det finns fler exempel.
Det förvånar mig föga att Markku försöker skifta fokus till hedersrelaterat våld i invandrartäta områden. Falska dilemman är inget ovanligt inslag i SD:s argumentationsteknik. Jag motsätter mig inte att frågan är viktig, den har länge varit prioriterad av RFSL. Att belysa vissa frågor är inte synonymt med att strunta i andra.
Faktum kvarstår: SD är inte ett HBTQ-vänligt parti. Markku Abrahamsson skriver om att våga. Så visst, vore det inte tillbörligt om den ulv som är SD, vågade ta av sig sina fårakläder av floskler och blotta vad partiet egentligen står för?
Linnea Wikman, fristående ledarskribent