Vi sverigedemokrater känner oro inför vartåt EU-samarbetet utvecklas.
EU-kommissionen talar om ”möjligheter till gemensamma lösningar i coronakrisens spår.”
Men det handlar ofta om sedan tidigare planerad detaljstyrning av nya områden.
I maj kom EU-kommissionen med ett sådant förslag. En strategi för biologisk mångfald, en del av EU:s gröna giv.
Med coronakrisen och försämrad biologisk mångfald, på många håll utanför EU, som förevändning föreslås gigantiska åtaganden av EU. Som argument förs illa underbyggda påståenden fram om att det skulle löna sig.
Storleken på satsningen gör detta önsketänkande farligt.
Strategin avser att skydda 30 procent av EU:s territorium redan 2023. Det är en tidtabell som gör subsidiaritetsprincip och äganderätt inom EU till ett dåligt skämt. Alla gammelskogar ska strikt skyddas.
Många miljörörelser vill att svenska, under lång tid plockhuggna skogar, ska räknas in bland gammelskogarna.
Det vore ett dråpslag för många lantbrukare i Sveriges glesbygder.
Ett sådant schablonräknande är ineffektiv naturvård. Om Sverige skyddar 30 procent av granskogarna, som vi har mycket stora arealer av, blir nyttan liten men kostnaden enorm.
Om vi däremot vårdar våra få kvarvarande lundar med ädellövträd blir nyttan enorm.
Riksrevisionen föreslog 2018 i stället en ökning av antalet skötselavtal där markägaren kan avtala med samhället om att sköta sin mark med extra hänsyn. En sådan modell respekterar äganderätten och skapar goda incitament. Det är bra.
Enligt EU-kommissionen är naturskydd orimligt lönsamt och jobbskapande. Utökade skyddsarealer inom Natura 2000 är tänkta att ge 500 000 jobb.
Vi sverigedemokrater försvarar de existerande jobben inom de areella näringarna, jobb som strategin hotar.
Minst 25 procent av EU:s produktionsyta ska odlas ekologiskt 2030. Vad bönder och konsumenter vill, eller hur mycket självförsörjningsgraden kan förväntas minska, nämns inte.
Denna och andra målkonflikter, exempelvis mellan klimat och miljö, behandlas inte i strategin.
Oviljan att hantera målkonflikter gör strategins förslag naiva. De förutsätts ha orimligt positiva effekter inom många områden – men inga negativa.
Konsekvensanalyser behövs för att säkra att man inte minskar möjligheterna att bedriva jordbruk, eller cementerar högre kostnadsläge och lägre produktion.
I slutet av EU-strategin står det att partnerskap ska genomsyra genomförandet. Men hela dokumentet är en topp-ner-fabrikation med problemen i tredje världen för ögonen.
Partnerskap anas endast när miljörörelser föreslås få ökad rätt att överklaga tillståndsärenden.
Kommissionens förslag liknar faktiskt mest ett beställningsarbete från miljörörelserna.
Strategin är på grund av alla dessa tillkortakommanden oacceptabel och bör dras tillbaka.
En bred representation, inklusive företrädare för fiske, jordbruk och skogsbruk från EU:s olika delar, behöver nu säkerställas för att ta fram ett seriöst dokument.
På samma sätt behöver en redan planerad strategi för skogsbruk tas fram med samma vikt som en ny mångfaldsstrategi.