Med mindre än en månad kvar till amerikanska presidentvalet drabbade kandidaterna till vicepresidentposten – Republikanernas Mike Pence och Demokraternas Kamala Harris – samman natten till torsdagen (8/10 2020).
Det var, tack och lov, en bättre, mer sakpolitiskt inriktad och civiliserad debatt än den mellan president Donald Trump och Demokraternas kandidat Joe Biden häromveckan.
Därmed inte sagt att tonläget var dämpat.
Donald Trump är i sig ett slags symptom på de oroliga tider vi lever i och som coronaviruset amplifierat.
Kamala Harris gick till hård attack mot Pences och Trumps hantering av coronaviruset, och kallade de höga dödstalen i USA för det största misslyckandet någonsin av en amerikansk regering.
Fast utan att samtidigt lyckas förklara vad hon eller Joe Biden hade velat eller kunnat göra annorlunda.
Mike Pence slog ifrån sig och lyckades i sina bästa stunder till och med få det att framstå som om det funnits en tanke och en röd tråd i Donald Trumps ständiga utfall och plötsliga kursomläggningar.
Det gör det inte.
Men Pence förmåga att tala lugnt och sansat illustrerade en av de märkliga aspekterna i årets presidentvalskampanj. I många andra presidentval har vice-kandidaterna varit en belastning, en svag punkt att attackera för motståndarna.
Uttrycket ”ett hjärtslag från presidentposten” är etablerat i amerikansk politik som ett sätt att skrämmas med mindre erfarna kandidater. Vem tar över spakarna om någonting går fel? Vet du vem du röstat på?
Men det är svårt att skrämmas med en meriterad jurist och senator som Kamala Harris. Snarare är det Joe Bidens hälsa och mentala skärpa som varit ett frågetecken i hans kampanj.
Inte minst skulle nog många väljare hellre rösta på Mike Pence, som på många sätt är en traditionell republikan, än på den nuvarande presidenten.
Men nu är det inte Mike Pence som är republikanernas kandidat utan Donald Trump. Så länge det är fallet kan inte valet sägas handla om de i och för sig viktiga sakfrågor som figurerar i kampanjen utan om det större sammanhanget.
Det handlar om att Donald Trumps populism splittrar och polariserar, om att han är nyckfull och förvandlar politiken till en tombola, och om att han underminerar USA:s roll i världen både som handelspartner och som militär supermakt.
Av de skälen, och av andra, förtjänar han att bli bortröstad.