Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt hade laddat.
Hotat med misstroendeförklaring om regeringen lagstiftar om las utifrån utredningsförslaget.
Det var dukat för regeringskris i direktsändning i partiledardebatten i Agenda. Men därav blev noll och intet.
Pyspunka, som Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator på SVT, konstaterade i en analys.
Det går även att vända blickarna mot det fiktiva Grönköping. På frågan ”kan svenskar ge raka svar” svarade stadsrådet Joel Eriksson: ”Både ja och nej. Allt beror på omständigheterna och det allmänna opinionsläget.”
Så sant som det var sagt.
Att Sjöstedt avgår som partiledare om några veckor är en omständighet som måste tas med i beräkningen.
Han lär knappast vilja bli ihågkommen som V-ledaren som fällde en socialdemokratiskt ledd regering, och banade väg för Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, som statsminister.
Med en ny partiledare på igång – allt pekar på Nooshi Dadgostar – är tiden heller inte den bästa för ett nyval.
Omständigheterna och det allmänna opinionsläget gjorde att Jonas Sjöstedt veknade. Om än tillfälligt. Han gav statsminister Stefan Löfven (S) några veckor på sig att lämna besked.
Frågan om en regeringskris avvärjd. För tillfället.
Troligt är att det blir upp till Dadgostar att avgöra om det ska tryckas på regeringskrisknappen eller inte.
Stefan Löfven är hårt pressad: Lägger regeringen fram utredningsförslaget hotar misstroendeförklaring och regeringskris. Om den inte gör det hotar Centerpartiet och Liberalerna med att lämna januariöverenskommelsen.
Vad Löfven kan hoppas på är att arbetsmarknadens parter gör ett nytt försök och kommer överens, eller att Centerpartiet och Liberalerna är beredda att förhandla, att göra eftergifter i utbyte mot någon eller några liberala reformer.
Att Jonas Sjöstedt sade sig vara beredd att ge Stefan Löfven ”några veckor till” indikerar att ingenting avgörande kommer att hända innan Vänsterpartiets digitala kongress i slutet av oktober.
Med det akuta hotet om en regeringskris avvärjt fanns det anledning att tro att resten av partiledardebatten skulle bli en avslagen och tämligen ointressant historia. Det blev precis tvärtom. En av de bättre svenska politiska debatterna på länge.
Skiljelinjerna blev stundtals väldigt tydliga.
Det var också befriande att lyssna på en debatt där partiledarna i de flesta fall fick möjlighet att tala till punkt. Att slutföra ett resonemang. Att det förekom ett och annan verbalt tjuvnyp hör liksom till politikens spelregler.
Vad kan man då dra för generella slutsatser av partiledardebatten?
Att Stefan Löfven är trängd från alla håll i las-frågan. Han har endast Miljöpartiet att luta sig mot, och stadigare klippor finns det ju. Nu hoppas han på ett under, det vill säga att parterna börjar förhandla igen och kommer överens.
Att Nyamko Sabuni (L) börja växa in i partiledarrollen. Hon var verbalt vassare än i tidigare debatter. Tyvärr blev hennes duell med Ebba Busch (KD) om äldrevården en avslagen historia. De var nämligen överens om det mesta.
Att Jonas Sjöstedt i skarpt läge i las-frågan, med makten att fälla regeringen, sköt med lösa skott.
Att Ebba Busch (KD) efter en tid kantad av avslöjanden om fester och fastighetaffärer gjorde en slät figur. Hon skällde som en bandhund, utan att få mycket sagt.
Att Ulf Kristersson (M) är en mycket skicklig debattör när han ägnar sig åt sakfrågor.
Att regeringskrisen för tillfället är avvärjd.
Men bara tillfälligt. Fortsättning följer.