Allt oftare möter jag den, uppgivenheten. Inte minst bland dem som anser sig stå till vänster. Jorden går under. Beskrivningarna över hur klimatet förändrats och förändras leder till allt fler tappade sugar. Och visst, det är allvarligt och tungt att tydligt se hur klimatet ändras och mycket frustrerande att märka hur lite som görs för att stoppa den bokstavligen livsfarliga utvecklingen.
Men uppgivenheten. Med vilken rätt kan vi som vandrar på jorden just nu ge upp? De som vandrat här just före oss har inte gjort det. Trots bland annat svält, världskrig och kallt krig med ständigt atombombshot. Inte gav man upp.
Det sprids i dag inte bara en epidemi med corona utan också en hopplöshetens pandemi. Den är farligare. Låt oss för allt i världen komma ihåg att vad som beslutas och sker i samhällen och stater formas av människor. Besluten kan inte ändras bakåt, men hur de blir i framtiden bestäms också av människor.
I en demokrati har alla en skyldighet att bry sig. Minimum är att rösta. Nödvändigt är att några engagerar sig mer än så. De som engagerar sig måste också formulera vad man vill och peka på viktiga skillnader. En bra demokrati ska innehålla ett samtal som tydligt beskriver en sund oenighet.
Det finns inget radikalt i att säga att allt går åt helvete. Det är att lämna walk over och det är oansvarigt och fel.
Tomas Marklund, Skellefteå