Statsminister Stefan Löfven (S) tog till orda.
Manade till politisk enighet kring välfärden. Men förslaget mottogs varken med jubel eller applåder.
Det finns omfattande fel och brister inom välfärden. Problemet är att partierna ser olika vägar till slutmålet: en bättre äldreomsorg. Därmed blev det platt fall för Löfvens försök att framstå som statsmannamässig.
Om det inte var ett försök att blanda bort korten. Och därmed det egna ansvaret.
Så var de samlade igen. Till årets första partiledardebatt. Den första på länge. Partiledare, språkrör och vikarierande partiledare. Johan Pehrson förde Liberalernas talan eftersom partiledaren Nyamko Sabuni inte sitter i riksdagen.
Så låt oss stanna till ett litet tag vid Liberalerna. Som tycks ha intensifierat arbetet med att hitta januariavtalets nödutgång. I Expressen (13/1 2021) kräver partiledaren Nyamko Sabuni att regeringen drar tillbaka migrationsförslagen.
Johan Pehrson var tydlig i partiledardebatten: ”På längre sikt behövs en annan regering, en som drivs av stark liberal politik. Det är tid för förändring när vi är igenom pandemin.”
Om det kan man tycka mycket och olika. Det som är bra är att partiet tycks ha valt väg och sida. I god tid innan valet.
Liberalerna är pressade. Det är också Miljöpartiet och Kristdemokraterna.
Och Socialdemokraterna. Som förlorat sju procentenheter sedan toppnoteringen i våras.
Stefan Löfven gjorde en slät figur. Han hade till exempel inget bra svar på varför Äldreutredningen lades ner 2014. En utredning som var i färd med att dra samma slutsatser som coronakommissionen drog för några veckor sedan.
Socialdemokraterna ville inte slutföra den utredning som Alliansen hade tillsatt.
Resultatet? Sex förlorade år i jakten på en bättre äldreomsorg.
Förutom åldreomsorgen var det två k och två c som kom att dominera partiledardebatten. K som i klimat och kriminalitet, c som i corona och Capitolium.
Många uppehöll sig länge vid stormningen av Capitolium. Inte minst statsminister Löfven. Som förmodligen försökte dölja inrikespolitiska tillkortakommanden med ett allmänt resonemang om demokratin och dess villkor.
Det lyckades inte. Gång efter annan kom övriga partiledare tillbaka till bristerna inom äldreomsorgen, till Dan Eliassons spanska odysséer och till alla ekonomiska osäkrhetsfaktorer. Och bristen på klara besked.
Förtroendet för den socialdemokratiskt ledda regeringen och för statsminister Stefan Löfven dalar. I tider när det behövs förtroende, förtroende och ännu mer förtroende.
Med det sagt: Sverige går en osäker och instabil framtid till mötes.