Staten behöver ta ett större ansvar för utvecklingen i hela landet och göra det möjligt att klara tunga investeringar i kommunsektorn - utan att det ska leda till höjda lokala skatter eller utförsäljning av kommunal egendom. Mot bakgrund av att kommunernas andel av den offentliga skulden har fördubblats på 15 år finns det starka skäl att göra om fördelningen och låta staten bära en större del av den gemensamma skuldsättningen. Eftersom staten över tid och i genomsnitt dessutom lånar billigare än alla andra skulle det dessutom minska kostnaderna för den offentliga skulden. Den arbetsgrupp jag lett för Socialdemokraterna inför vår partikongress har därför valt att lägga fram ett förslag av en omläggning av den samlade offentliga skulden, från kommunerna till staten.
Att detta förslag skulle försvaga den lokala demokratin – som framförts av ledarsidan på denna tidning – är en märklig kritik. Det är i själva verket tvärtom. Lägre skuld och mindre kostnad för skulden skulle öka den lokala demokratins verkningsgrad. Det blir exempelvis lättare att genomföra de nödvändiga investeringarna i Va-system, fastigheter, lokala elnät, nya äldreboenden och skolor som behövs under de kommande decennierna. Förslaget innebär också att det är just de lokala förutsättningarna som får styra när kommunerna planerar framtiden, på ett sätt som inget snävt eller riktat statsbidrag någonsin kan göra. Vi skapar mer lokal makt, lägre kostnader för medborgarna och större möjligheter för kommunerna att möta framtiden. Det är en väg som fler borde omfamna.
Fredrik Olovsson, Riksdagsledamot (S)
Karin Källström från Liberala nyhetsbyrån svarar direkt.
Bakom PowerPointarnas formuleringar om den ”gröna omställningen” rymmer en krass kommunal verklighet. Hur många invånare ska yrvakna småkommuner som fått stora satsningar till skänks, såsom Boden, Mariestad och Ludvika, egentligen planera för? Hur många cykelbanor, hur många skol- och bostadsbaracker? Likaså måste kommuner där Bill Gates ännu inte investerat och där Google ännu inte velat bygga datacenter förhålla sig till lika verkliga, men mycket tråkigare, faktum. Hur krymps en kommunal kostym – och måste de politiska ledarna acceptera att väljarna straffar den som försöker?
Det ligger inte sällan delikata frågor på den kommunala politikerns och tjänstemannens skrivbord. Ibland är hanteringen av dessa frågor bristande. Och visst vore det skönt om kommunerna kunde bortse från den, ibland olyckliga, ekonomiska sits de försatt sig i, och i stället fokusera på de roligare frågorna. Som Fredrik Olovsson själv säger: investeringar i Va-system, skolor och äldreboenden.
Men att något är svårt, är inte i sig ett skäl att lämpa över ansvaret för samma fråga åt staten. Liksom föräldern bör bortse från sin impuls att själv skriva rent högstadieungdomens svåra läxor, bör inte staten överta kommunens skulder för att lätta deras bördor för en stund.