Fredrik Olovsson, Socialdemokraternas gruppledare i näringslivsutskottet, utbrast på X tidigare i augusti: ”Borgerliga politiker ska inte ges tillgång till statens kontokort!” Föremålet för indignationen var Tidö-regeringen i allmänhet och Liberalerna i synnerhet, eftersom det sistnämnda inför höstens budgetförhandlingar har haft mage att föreslå sänkt skatt på arbete. 

Så snart någon andas om ett jobbskatteavdrag som träffar alla påminner sig socialdemokrater att ”alla” också innefattar personer med hög lön. Och eftersom Socialdemokraternas problem med skattesänkningar på arbete primärt handlar om de sänkningar som påverkar höginkomsttagare, är snart sagt varje politisk fråga viktigare än ett jobbskatteavdrag. Den retoriska bilden handlar om att peka och skratta åt de försumbara kronorna, uppgående till en eller ett par chipspåsar, som höginkomsttagare gnidet vill roffa åt sig, samtidigt som sjukvården går på knäna. Nej, ingen seriös politiker kan sänka skatten på arbete så länge vi har gängskjutningarna. Eller när elever uppvisar dåliga skolresultat. Allra minst går det att sänka skatten mitt i en klimatkris. Nej, så länge det finns tågförseningar i det här landet går det inte att göra något åt arbetsbeskattningen. 

Samma årstid som socialdemokrater provoceras av Liberalernas ambition inför budgetförhandlingarna, uppvisar samma partister en imponerande mental vighet i den påstådda omsorgen om den gemensamma kassakistan. En av Socialdemokraternas arbetsgrupper för ny politik, ledd av Fredrik Olovsson, har nämligen föreslagit att staten ska ta över omkring 200 miljarder av kommunernas skulder. Detta eftersom kommunernas skulder har ökat kraftigt de senaste decennierna, till men för nödvändiga långsiktiga investeringar på lokal nivå. 

Hade höginkomsttagare inte jobbat så mycket kanske de hade hunnit fundera på ironin i att själv först bidra storligen till det gemensamma, för att sedan se sin kommun sjabbla bort eventuella överskott i tiotals eller ibland hundratals kommunala kommunikatörer, högtflygande högriskprojekt i syfte att ”sätta kommunen på kartan”, eller bara en politisk ovilja att se verkligheten som den är och avveckla verksamhet i områden där demografin inte är gynnsam i rädsla av att förlora nästa val. För att sedan se hur Socialdemokraterna ser till att de negativa konsekvenserna av att göra av med mer skattepengar än vad den kommunala plånboken tillåter blir minimal eller obefintlig. 

Socialdemokraterna har förvisso rätt i, och är inte ensamt om, att avstånd, fysiska förutsättningar, infrastruktur och demografiska utmaningar skiljer sig stort över landet och att det skatteutjämningssystem som nu är i kraft inte är optimalt utformat för att jämna ut dessa skillnader. Partiet har också rätt i att i princip alla delar av landet har behov av nya investeringar, upprustningar och, tja, ett samhällsbygge. Men lösningen på detta kan inte vara att skydda kommunerna från alla negativa konsekvenser av ovarsam hantering av skattemedel, eller hindra dem från att göra svåra prioriteringar. Det vore att underminera den lokala demokratin, eftersom ingen någonsin behöver utkräva ansvar mot den som inte behöver ta ansvar. 

Den lokala demokratins gåva och förbannelse måste därför få bestå. Och Socialdemokraterna bör inte ges tillgång till statens kontokort än på ett par mandatperioder.