Yuliia Chmil beskriver det som att hon har två liv; ett i Ukraina och ett i Sverige.
Sedan den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022 har Sverige tagit emot nästan 40 000 flyktingar från Ukraina. Flera har sedan hamnat i olika samhällen i Skellefteå kommun.
Vi har också bidragit med motsvarande runt 37 miljarder kronor till olika insatser för att stötta landet.
Det är bara några av de sätt som Sverige har påverkats av kriget. I det senaste avsnittet av Studio Norran pratar vi mer om hur vi än i dag tvingas förhålla oss till Rysslands agerande. Du hittar avsnittet på norran.se eller i din podd-app.
I avsnittet intervjuas Yuliia Chmil, som kommer från Zaporizjzja i södra Ukraina och i dag bor på Klockarhöjden i Skellefteå med sina två söner. Hon berättar om flykten:
– Jag vaknade av militärflygplan och förstod direkt att det var krig. Det var den värsta känslan jag haft, vi kunde inte sova. Den 26 februari fyllde min son år och vi tvingades fira i källaren. Då sa min man att vi behövde lämna Ukraina.
Män mellan 18 och 60 år har förbjudits från att lämna Ukraina och därför är hennes man kvar i landet. Yuliia har alltså inte träffat honom på över två år.
– Jag saknar honom jättemycket så klart. Ibland gråter jag, ibland är jag deppig. Men sedan kommer det en ny dag, solen stiger och jag känner förståelse för situationen, säger hon.
Yuliia har tidigare intervjuats i Norran och berättat om sin flykt. Hon och hennes barn kom först till Stockholm. Därefter bar det vidare till Byske och lite längre fram blev de placerade i Jörn – och senare Skellefteå.
Förödelsen i Yuliias hemstad Zaporizjzja har varit stor sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Ukrainska soldater i Zaporizjzja. Staden kontrolleras fortfarande av Ukraina men delar av regionen har ockuperats av Ryssland.
I dag bor de i en lägenhet på Klockarhöjden. Hon har fått jobb inom äldreomsorgen och lärt sig svenska snabbt.
– När vi fick veta att vi skulle hamna i norra Sverige tänkte jag att nej, där finns ingenting! Bara snö och massa renar. Men nu trivs jag jättebra här.
– Det är jättekallt här, men Skellefteborna har stora och varma hjärtan. Vilken tur att jag hamnade här.
Egentligen är det ganska konstigt, säger hon; mänskligheten kan flyga ut i rymden och göra massor av framsteg. Men vi kan inte leva i fred och värdesätta varandra här på jorden.
– På sätt och vis har jag det bra. Jag har ett jobb och en lägenhet, jag har lugn och ro och glada barn. Men om fem minuter kan jag bryta ihop. Så går det lite tid, och så kommer jag på fötter igen.
”Jag hade tur som hamnade i Skellefteå”, säger Yuliia.
När Yuliia intervjuades för ett drygt år sedan var hon fast besluten att familjen skulle återförenas.
Hur tänker du i dag?
– Ibland vill jag packa ihop allt och bara åka tillbaka. Men sedan hör jag mina barn skratta och då inser jag att de har ett bra liv här. De går i skolan, de har aktiviteter, de cyklar, åker skridskor och skidor. Då tänker jag: vad finns det för dem i Ukraina?
– För varje dag känns det som att vi bygger ett nytt liv här. Men det känns jättehemskt utan min man.
Vad är det första du skulle göra när du träffar din man?
– Jag skulle krama honom jättejättemycket.
Hon har kontakt med honom varje dag och följer nyheterna intensivt.
– Varje morgon hoppas jag det ska stå att kriget är slut, att det är fred. När det var strömavbrott senast trodde jag faktiskt att kriget kommit hit. Det fanns inget internet, jag kunde inte ringa någon. Nu har jag förstått att kriget kan komma närsomhelst, varsomhelst.
– Vi ska inte vara rädda, men vi måste förbereda oss på att det kan hända, säger Yuliia.