”Det viktigaste är att barnen är trygga”.
De anade föga att deras liv, inom loppet av ett par timmar, skulle slås i spillror och familjen splittras. De ryska militärflygplanen över hemstaden Zaporizjzja var nämligen en del i inledningen av Rysslands invasion. Zaporizjzja ligger i södra Ukraina, nära Krimhalvön med en befolkning på nästan 800 000 invånare. Juliia berättar:
– När vi förstod vad som hänt tog vi barnen, våra ryggsäckar och flydde till mina föräldrar. De bor ett par kilometer bort och efter ungefär en vecka sade min man till mig: ”Juliia, du måste ta barnen och fly”.
Hon föll till föga även om hon inte ville lämna maken och föräldrarna i Ukraina. Men 35-åriga Juliia säger att hon gjorde det för barnens skull. Efter en 18 timmar lång bussresa via östra Ukraina, där det var ganska lugnt, kom de till Sverige. Resan gick via Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen. Frågorna var många, oron stark och ovissheten grävde i henne.
– Vi visste inte var vi skulle hamna, det var så overkligt. Jag tittade ut genom bussfönstret och undrade vad som skulle hända, säger hon.
Sedan den ryska invasionen har, enligt OCHA, 8 miljoner människor flytt över gränsen och 6 miljoner människor är på flykt i Ukraina.
Juliia och hennes pojkar har varit i Sverige i ganska precis ett år nu. Trions första anhalt var Stockholm. Sedan vidare till Byske och lite längre fram blev de placerade i Jörn. De kom till Skellefteå i augusti förra året och har lägenhet i Skellefteå.
Juliia har nyligen fått fast tjänst inom äldreomsorgen vid Skellefteå kommun. Hon säger att barnen, som i dag är nio och elva år, trivs i skolan och har fritidsaktiviteter.
– När vi kom till Sverige var vi flyktingar men vi har fått så mycket hjälp här. Jag gick en kurs i svenska och har fått jobb, jag har svenska vänner och två arbetskamrater som pratar ukrainska och jag vill fortsätta lära mig svenska, säger hon.
Hon säger att de fått moraliskt och finansiellt stöd, jobb, skola och trygghet för barnen vilket är oerhört viktigt för henne.
– Alla barn ska ha ett normalt liv, säger hon med skärpa.
Julia och barnen har lägenhet i Skellefteå.
Hennes inställning från början har varit att acklimatisera sig. Skapa en bra tillvaro i Sverige, komma in i det svenska samhället och att aldrig ge upp.
Det är i lägenheten på Klockarhöjden som vi ses. Hon talar svenska obehindrat och det är bara vid ett par tillfällen som hon översätter via Google.
Trots kriget har hennes man kunnat fortsätta jobba, han arbetar inom produktionsindustrin i Zaporizjzja. Juliia säger att det också är viktigt för hela landet att samhällshjulen inte stannar helt och hållet. Hon har kontakt med både honom och sina föräldrar dagligen och ringer sin man det första hon gör varje morgon.
– Jag vet att varken min man eller mina föräldrar berättar allt för mig om vad som händer i Zaporizjzja och ibland vaknar jag på natten och fattar ingenting, allt känns overkligt, hemskt, men jag måste kämpa på även om jag blir deppig ibland, säger hon och fortsätter:
– Jag trodde att det bara skulle ta ett par månader tills vi skulle kunna åka tillbaka hem till Ukraina, men det är bara rädsla och terror där nu och ibland känns det som om jag har två liv: Ett i Ukraina och ett här.
Även om hon kan känna sig kluven, är hon glasklar kring sin inställning till attackerna.
– Jag kan säga att Ukraina ska inte vara en del av Ryssland.
Vi pratar om de som är kvar i Ukraina, särskilt barnen och Juliia tyngs ibland av dåligt samvete.
– Jag har tänkt mycket på det. Ibland när mina barn går till badhuset och ler, har kul, så tänker jag på barnen som stannade i Ukraina, till exempel när det är flygräd och de får sitta i en källare. Men jag tänker också på att min familj tog beslut och valde det här för våra barns säkerhet. Det känns bra.
Hur ser det ut i Zaporizjzja i dag?
– Vår lägenhet och mina föräldrars hus finns kvar, men tio kilometer från vårt kvarter har de bombat tidigare. Elstationen är också bombad men jag har fått veta att de har el varje dag nu.
Hon är fast besluten att familjen ska återförenas – och säger att hon kan tänka sig flera varianter på hur familjens liv ska te sig.
– Det viktigaste för mig är att barnen är trygga och hela familjen ska vara tillsammans. Antingen i Sverige eller i något annat land, säger hon och fortsätter:
– Men i mitt hjärta kommer jag alltid att vara Juliia från Ukraina.