Olga Bozhko, 39 år, och Marina Klochko, 44 år, i Zakarias Pantes kök. Familjerna Bozhko, Klochko och Pante umgås mycket tillsammans.
– Det är många vänliga människor här i Skellefteå som hjälper oss, säger 44-åriga Marina Klochko.
Det var för knappt en månad sedan som Skelleftekillarna Zakarias och Iulian åkte ner till ukrainska gränsen, vilket Norran tidigare berättat.
Väl på plats fick de kontakt med två familjer, en mamma och hennes dotter samt en familj på fem personer – två vuxna och tre barn. Där och då bestämdes det att de båda familjerna skulle följa med hem till Skellefteå.
– Att åka till ett främmande land med två obekanta personer var hårt. Men familjen Pante och hans vänner har hjälpt oss med allt, säger Marina.
Fram tills nu har familjerna försökt att smälta alla intryck och installera sig i Skellefteå. De har bland annat besökt biblioteket, gått på hockeymatcher och strosat i affärer.
Familjerna bor i separata delar av Zakarias villa på fyra våningar tillsammans med Zakarias familj med fru och tre barn. Samtliga umgås flitigt och höga ljud av barnskrik har blivit ett naturligt inslag i huset på Sunnanå vid Skellefteälven.
Zakarias tillsammans med barnen i familjens lekhus ute på gården. Längst in i rummet har de satt in en studsmatta, till barnens stora glädje.
– Det är alltid fullt liv här. Det är tur att vi har ett stort hus, säger Zakarias skämtsamt.
Det är en hög ljudnivå i lekrummet, trots att barnen inte talar samma språk.
Kommunikationen familjerna emellan sker via översättningsappar i telefonen och med hjälp av 15-åriga Karinas engelskakunskaper.
Planen är nu för familjerna att börja jobba.
– Jag vill lära mig språket och ha ett anständigt arbete, säger Marina.
Hon arbetade tidigare som butikschef inom detaljhandeln. Olga var lågstadielärare och hennes man Maksim jobbade inom byggindustrin. Alla tre har fått ID-kort och papper om uppehållstillstånd färdiga och är redo att sätta igång. Zakarias har kontakt med flera företag som söker arbetskraft.
– Det stora problemet är språket, säger Zakarias.
Familjerna läser svenska via Folkuniversitetet, men att lära sig ett nytt språk tar tid.
Karina kan prata engelska och har ofta kontakt med kompisarna i Ukraina via mobilen.
Karina började på högstadiet strax innan påsk. Hon har kontakt med kompisarna i Ukraina via mobilen nästan dagligen och säger att de lever tryggt, trots att de är kvar i hemlandet.
Både familjerna kommer från Rivne-regionen i de västra delarna av Ukraina och möttes i samband med flykten från hemlandet.
Hur var livet för er i början av det här året?
– Det var bra, tills kriget kom. Nu är det osäkert, säger Olga.
Familjerna har inte så mycket släkt, men Karinas pappa är kvar i hemlandet. Även Olga son, som är över 18 år, är i Ukraina på grund av försvarsplikten.
Hur ser ni på framtiden?
– Vi hoppas att kriget tar slut och att vi kommer att leva i välstånd och harmoni, säger Marina.
Zakarias var i kontakt med Migrationsverket innan han åkte till Ukraina för att erbjuda myndigheten att nyttja boenden till flyktingar via honom, men de tackade nej till erbjudandet.
– Det var därför jag åkte ner. Det är konstigt att de inte är intresserade av de boenden som jag kan förmedla när så många människor flyr från krig, säger han.
Zakarias tycker att det känns bra att familjerna nu har landat lite efter allt som har hänt sedan kriget började.
– Det kommer att kännas bra när även de yngre barnen börjar i skolan efter påsk och de vuxna kommer in i arbete. Förhoppningsvis har de möjlighet att återvända till Ukraina så småningom och har då positiva minnen från Sverige.