Anton Näverlo går ner i spontlåda fyra. Där är älven så djup att det inte skulle gå pumpa bort vattnet.
De tre dykarna från Lycksele har arbetat med bygget av Karlgårdsbron ända från början. De inledande arbetena var rätt enkla. Då lades länsar nedströms bygget, och där hängdes "gardiner" som ska hindra älven från att grumlas.
Det har också lagts ut andra skydd, mot exempelvis båtar så att de inte ska krocka med stolpar och fundament.
I november 2022 började sedan grovjobbet, och nu snackar vi verkligen grov. Då inleddes dykjobben inne i de två spontlådor där älven är som djupast. Sedan dess har de jobbat i Skellefteå på heltid och uppdraget väntas pågå till sommaren, möjligen något längre.
Skellefteälven är grund, men det finns två djupfåror där det är sex meter djupt. Även där ska det vara fundament, och spontlådorna blir så djupa att man inte kan pumpa dem torra. Därtill är vattnets tryck för högt.
Gjutningen måste alltså göras under vatten.
Först grävdes mesta möjliga dy bort med en långarmad grävmaskin. Men skopan kom inte åt vid kanterna mot järnsponten, och då måste en dykare ner för att "krafsa" fram materialet mot mitten.
– Då var vattnet väldigt grumligt och man såg ingenting. Man fick känna sig fram med händerna, förklarar arbetsledare Patrik Eriksson.
Inget jobb för den klaustrofobiske, med andra ord.
– Nej, jag vill påstå att inte många skulle klara det här jobbet, säger han.
I det grumliga vattnet tog dykarna ner en vattenspruta och spolade med högt tryck så att leran skulle förflytta sig bort från kanterna. När grävmaskinen inte kunde komma åt mer så drog de ner en slang från en stor sug, och sög upp resten av leran själva.
När groparna var fria från lera gjordes borrning av pålar, som vi tidigare beskrivit i ett reportage.
Det mesta av armeringsjärnet var monterat på land, och plattorna lyftes ner med en kran. Men många luckor måste fyllas igen när järnet placerats nere på bottnen.
När pålarna var på plats vidtog nästa steg. Det lyftes ner lådor av armeringsjärn för den kommande gjutningen. Då ska det göras en cirka 50 centimeter tjock bottenplatta av betong som kallas tätkaka. Den ska hindra vatten från att tränga in nerifrån.
När tätkakan är gjuten kan byggbolaget Kauno Tiltai pumpa ut allt vatten från gropen och gjuta fundamenten på vanligt vis.
Lådorna av armeringsjärn var förberedda på land. Men delarna täckte inte hela bottenytan eftersom det sitter balkar i vägen när de lyftes ner. Öppningarna måste sammanfogas nere i vattnet, och det är dykarnas nuvarande uppgift. Ett pass per dag och person, och då är man nere i 3-5 timmar.
När Norran kommer på besök har Anton Näverlo just fått på sig sin tjocka dykardräkt av gummi. Inuti har han det tunna understället, så att han klarar arbete i 10 graders vatten i minst tre timmar. Hade det varit vinter hade han burit vinterstället och då hade dyket blivit kortare.
Nu är det bråttom att få ner Anton i vattnet, för en tät dräkt inte bara håller ute vatten. Den stänger även inne kroppsvärmen.
Han håller kort sagt på att svettas ihjäl.
Kollegerna lyfter hjälmen på plats och sätter extra tyngder på benen. Sist får Anton en väst med lufttuber på ryggen som nödlösning om luftslangen skulle gå sönder. Det sätts också ett spänne, den så kallade slipsen, över hela utrustningen så att den inte ska flyta omkring.
Här sätts extra tyngder på benen så att Anton ska kunna ligga raklång i vattnet när han jobbar. Totalt väger utrustningen cirka 30 kilo.
Så är en tung och klumpig figur klar att kliva ner i vattnet. Kollegan Sebastian Stenman har redan gjort dagens dyk, nu hjälper han till så att slangen ska löpa fint och inte fastna. Den består av tre delar, den tjockaste är för luft och de övriga är sladdar för lampan samt för bild och ljud.
Inne i arbetsbaracken sätter sig Patrik Eriksson för att följa arbetet på skärm. De behöver hela tiden diskutera detaljer. Ritningen på vad som ska göras är komplex och sitter på en vägg i baracken.
På väg till jobbet, tillsammans med livlinan. Den tvinnade slangen innehåller luftslang, el till lampan och kabel för videokameran. Eftersom det står 50 pålar nere i gropen gäller det att ha koll var man befinner sig, annars trasslar man in sig.
När Anton är nere på sex meters djup beordrar han ner hinken med redskap. Där finns verktyg samt trådar som ska böjas runt de armeringsjärn som dykarna tidigare har placerat ut.
– Han ligger på mage så han ska komma ner med armarna mellan håligheterna, säger Patrik.
Eftersom kameran sitter på dykarhjälmen ser vi samma saker som Anton ser. I detta skede av arbetena kan man pumpa in fräscht vatten i spontlådan, så nu är det relativt god sikt.
Vi ser när han tar en tunn så kallat najtråd genom att gripa fast den med en hovtång. Att jobba med de klumpiga tumhandskarna ser ut att vara svårt och väldigt tålamodskrävande.
Kameran på hjälmen visar hur Anton Näverlo jobbar. Nere till vänster ses hans två handskar som egentligen är svarta. Han håller en tång för att kunna dra ut en najtråd från ett knippe. Redskapen ligger i en hink.
– Man är väldigt trött efter passet i vattnet, men lyckligtvis är ju övriga dagen inte så belastande när man servar de övriga.
Man behöver alltid vara tre personer på dykplatsen. En jobbar under ytan, en servar med utrustning och den tredje övervakar vid monitorn.
– Om det skulle bli någon kris för dykaren så måste person två ner och få upp honom. Då ska person tre hjälpa till med räddningsdräkten, den är av enklare typ och är lättare att ta på sig snabbt. Vi måste alltså vara tre av säkerhetsskäl.
När arbete sker på sex meters djup får passen pågå max sex timmar per arbetsdag och det ska ta cirka en minut att gå upp till ytan. Hade jobbet skett djupare hade reglerna varit mycket hårdare när det gäller både dyktid och uppstigningstid.
– Jobbar man 30 meter ner så får man bara jobba 20 minuter per dygn. Dessutom måste man stiga upp till ytan långsamt, annars får man så kallad dykarsjuka. Under mina elva år som dykare har jag bara varit med om en olycka och det var en person som fick dykarsjuka. Då jobbade jag i Norge, berättar Patrik Eriksson.
Tiden i Skellefteå har varit utan incidenter.
Skylten som varnar för dykning ska alltid sitta uppe på arbetsplatsen. Andra byggjobbare måste veta att folk befinner sig i vattnet, berättar arbetsledare Patrik Eriksson.
Land- & Dykservice Nord AB har sex anställda och säte i Lycksele.
De tre i Skelleftegruppen har gått en utbildning till yrkesdykare som ordnas i Norge och är fyra månader lång.
Varför blir man då yrkesdykare? Patrik Nilsson säger att han letade utmaningar och att han experimenterade med dykning redan i 12-årsåldern.
– Vi tog pappas kompressor från garaget för att andas med den, och for ut med båt på Umeälven. Det fungerade sådär.
Kollegan Sebastian Stenman har haft arbetet i sex år. Han säger att han alltid gillat vatten, och har varit tävlingssimmare och ägnat sig åt forsränning.
Nu är det riktigt varmt i solen och Anton Näverlo längtar ner under utan. Han är klädd för att jobba i 10 grader.
Anton Näverlo kommer jag inte till tals med, men innan han fick på hjälmen hann han berätta att han började jobba så sent som i höstas.
– Kul, sade han om grovjobbet under ytan.
Till sist kanske du undrar hur det går till att gjuta i vatten:
– Vi kommer att dyka ner med slangen från betongbilen och placera den. Sedan pumpas betongen ner, den kommer att flyta ut av sig självt och fylla formen, säger Patrik Eriksson.
Handskarna kan ibland gå sönder och därför är de separata från dykardräkten. De måste tejpas fast väldigt noga. Patrik Eriksson ser till att Anton Näverlos utrustning blir helt vattentät.
Nu väntar ett pass under ytan på minst tre timmar. De tre dykarna gör ett pass vardera per dag, så totalt dyks det minst nio timmar dagligen.
Luftbubblorna är livstecken från Anton. Luft pumpas hela tiden in i dräkten, och han släpper ut överskottet i en ventil genom att luta på huvudet. Det är därför bubblorna kommer i omgångar. Slutar han släppa ut luft flyter han upp till ytan.
Anton håller en najtråd i sin högra hand. Den ska viras runt de lösa stänger som dykarna lagt på plats. Kameran i arbetsboden är alltid på och ljudet hörs både i boden och i högtalare utomhus. Dykaren kan inte själv stänga av detta.
Patrik Eriksson vid kompressorn som skickar ner luft till dykaren. Närmast är hans och Sebastians dräkter, var och har sin egen dräkt i rätt storlek. Hjälmen är dock gemensam.