Norran hälsade på med tårta.
– Det har varit tufft, såklart, säger mamma Carolina Strandberg och fortsätter:
– Ovissheten i början och att inte få upp honom på magen direkt när han var född var väldigt jobbigt.
Vi sitter hemma hos Carolina, Peter och Mio Strandberg, i radhuset på Falkträsket. Mio, som är deras förstfödde, sitter i mammas knä, jollrar och griper efter en färgglad leksak. Han fäktar med armarna och skrattar.
Men han är fortfarande infektionskänslig och föddes mitt under brinnande pandemi – vilket inte gjorde saken bättre.
Ett barn som föds så tidigt kallas extremprematur. Ett fullgånget barn föds i vecka 39 eller 40. Det innebär att Mio föddes efter lite drygt halva graviditeten, vilket Norran skrivit om tidigare.
Den första tiden efter förlossningen tillbringades på neonatalavdelningen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. När Mio blev starkare kunde den lilla familjen åka hem och i dag följer Mio sin utvecklingskurva.
Han ligger på golvet och får syn på mammas mobiltelefon. Skalet är glittrigt och Mio börjar krypa fram mot den. Han är envis och sakta men säkert minskar avståndet till mobiltelefonen. Han jollrar högt.
– Han är pigg och glad, men inte så bra på att äta och stod stilla i vikt ett tag, men nu han ska få en så kallad peg inopererad på magen, säger Carolina.
I dag har han sond.
En peg (perkutan endoskopisk gastrostomi) sätts in som en förbindelse mellan bukvägg och magsäck. Den hålls på plats med en stopplatta på insidan och en stopplatta som fixeras på utsidan mot bukväggen. Genom den kan man tillföra näring.
– Han ska äta var fjärde timme och är det så att han inte vill så tvingar vi honom inte, det ska inte bli något negativt för honom kring mat, säger Carolina.
I de fallen sondmatar de honom. Det är viktigt att han får i sig tillräckligt med näring.
Den 20 oktober fyllde Mio ett år. Han föddes i vecka 24, men blir starkare och starkare för varje dag.
För att få till det här med aptiten är dietist, läkare och även logoped inkopplade. Mio går på återkommande läkarbesök och övervakas noggrannt av expertis.
Men trots alla utmaningar försöker familjen leva ett så normalt familjeliv det bara går. Pappa Peter jobbar, Carolina är fortfarande barnledig och säger att hon och Mio har fullt upp. De går bland annat på Öppen förskola för infektionskänsliga och funktionsnedsatta barn en gång i veckan, på babysång och sedan babyöppet samt mammagympa.
– Varje onsdag brukar vi hälsa på min syster i Östanbäck.
I höst väntar operation för Mio. Dels för att sätta in peg:en på magen, dels för att ta bort ett så kallat smultronmärke han har på ryggen.
– Det är en sorts godartad tumör som började växa och blöda, så den ska tas bort och samtidigt sätter de in peg:en på magen.
Har du och Peter någon egen tid?
– Inte så ofta, vi har haft det en gång, då gick vi ut och åt middag och såg David Sundin, säger Carolina och skrattar.
Mio ett år. Lekfull och ljudlig i sitt sätt att vara.
Hon säger också att relationen mellan henne och Peter djupnat.
– Man får se en annan sida av ens partner, tycker jag, och det har vuxit fram en djupare kärlek, säger Carolina.
Peter som kommit ner från övervåningen där han sitter och jobbar instämmer:
– Jag har insett att jag inte skulle klara det här som ensam förälder, säger han.
Hur ska ni fira Mios ettårsdag?
– Vi tänker fira den på lördag med släkten.
Tänker ni skaffa fler barn?
– Ja, Mio ska i vart fall ha ett syskon, säger Peter, tittar på Carolina och ler.