Fettfenan klipps när fisken är bedövad.
Vi befinner oss i det så kallade klipprummet vid fiskodlingen strax utanför Skellefteå, närmare bestämt i Lund. Ägare är Statkraft och anläggningen har två heltidsanställda, Helena Törnelius och hennes kollega Anton Dahlberg.
Den här dagen finns även Agneta Bergqvist och Anna Johansson på plats. De två sistnämnda är inkallade för att klippa fettfenor på fiskyngel. Vid Kvistforsen odlas lax och öring.
Kretsloppet följer alla steg. Det börjar från minsta romkorn ända tills smolten är redo för utsättning, vilket Norran skrivit om tidigare.
Det är på hösten fettfenan klipps. Agneta och Anna har varit med vid det momentet, ungefär samma tid varje år, ända sedan 2004.
Den så kallade fettfenan finns på cirka 6 000 fiskarter. Den sitter mellan rygg- och stjärtfena och knipsas av hos odlad öring och lax. Man kan säga att det fungerar som en sorts märkning. En klippt fena visar att det rör sig om odlad fisk, är fenan oklippt är fisken vild.
– Det är lag på att vi ska klippa fettfenan, förklarar Helena Törnelius.
Men vem som helst släpps inte in för att klippa. För det krävs adekvat utbildning.
– Man måste gå två kurser för att få klippa fettfenor, förklarar Agneta Bergqvist.
Proceduren tar tid. I cirka två veckor håller kvartetten på med fenklippning. I det här skovet är det yngel som är födda i våras, alltså cirka ett halvår gamla, som blir av med sina fettfenor. Allt sker enligt en given mall och hygienen är superviktig. Hanteringen av fisk sker med skyddskläder och handskar.
– Vi klipper cirka 14 000 fenor varje dag och det är ovärderligt att få hjälp med det här, säger Helena Törnelius och tillägger att ynglen är sövda när själva klippningen utförs.
Totalt klipper de cirka 150 000 fenor varje höst. Såhär går processen till: Den fisk som är oklippt simmar i en stor behållare/tank. Med ojämna mellanrum håvas oklippt fisk upp i en mindre behållare, där bedövningsmedlet finns och glider sedan ned på klippbordet. Fenan klipps och ynglen släpps tillbaka i en annan tank där de vaknar upp ur narkosen.
Innan utsättning, som sker sommartid, besiktigas all fisk som ska sättas ut.
– Då kollas också fenklippningen, säger Helena Törnelius.
En annan viktig del när det gäller fiskodling är att hjälpa naturen på traven, konstgjord befruktning, helt enkelt. Det går helt enkelt till så att man kramar rom ur honorna, blandar med mjölke som kramats ur hanarna. Nästa steg är befruktning och sedan blir det nya lax- och öringyngel.
Anton kramar mjölke ur fisken. Det syns en vitskimrande rand som hamnar i bunken.
– Först sköljer vi rommen i saltvatten och blandar det med mjölke i en hink. Det ska sedan stå i tio minuter. Sedan descinficeras det med jod och så sätter vi det att mogna, säger Anton Dahlberg och fortsätter:
– Vi befruktar även rommen i saltvatten vilket gör den mindre känslig för exempelvis stötar och genom att vi gör det här så bibehåller vi stammen och det är väldigt viktigt. Det här är ju ett kretslopp, då fisken reproducerar sig.
I samband med processen tar man även diverse prover på individerna, eller avelsfiskarna. Allt dokumenteras, vilket Helena Törnelius sköter den här dagen.
De befruktade romkornen får sedan växa till sig i det som kallas för ”barnkammaren” på anläggningen. När de blivit större placeras de i gigantiska tråg där de får växa till sig, tills det är dags för fenklippning och längre fram utsättning i Skellefteälven.
Helena Törnelius förklarar:
– En laxhona lägger cirka ettusen ägg per kilo kroppsvikt och en vuxen laxhona väger mellan tre och tretton kilo. Anton Dahlberg tillägger:
– Målet är att vi ska avla på 40 öringpar.
När mjölken kramats ur, släpps fisken ner i älven igen.
Notabelt är också att Kvistforsens fiskodling varje år sätter ut 118 500 laxsmolt och 24 000 havsöringssmolt i Skellefteälven. Det tar tid och vid de olika processerna kan Helena och Antons arbetspass sträcka sig från tidig morgon till sen kväll.
När det gäller verksamheter med fiskodling så är de lagstadgade i älvar som är utbyggda, som exempelvis Skellefteälven. Huvudsyftet är att minimera skador kring verksamhet som påverkar den vilda fiskens vandring.
Både Helena och Anton tycker att de gör ett viktigt arbete. De säger att det handlar om att upprätthålla ett viktigt kretslopp och de ser sina åtaganden som ett sätt att bevara arter.
– Jag tycker också det är rätt att företagen gör vad de kan för att minimera skadorna av sin verksamhet, säger Helena Törnelius.