Annalena Pejok förklarar att hon får svårt att bedriva sitt jobb när hon själv inte är trygg med situationen.
För 1,5 år sedan skrev Norran om ett nödrop från de psykosociala teamen på hälsocentralerna. Personal flydde och patienterna mådde dåligt.
Avhoppen berodde på försämrad arbetsmiljö. Norran träffade Martin Lindgren, specialistpsykolog, som sagt upp sig. Enligt honom minskade resurserna, men de fick inte mindre att göra. Trots signaler lyssnade inte ledningen.
Nu är situationen än värre. Ursviken saknar psykolog och på Morö Backe har en ensam psykolog till slut gett upp och sagt upp sig.
– Vi skulle behöva vara minst två psykologer och vi har kämpat länge med arbetsmiljön. Men innan min kollega slutade gick det ändå att bedriva vård, säger Sophie Cercio.
Hon berättar att hon känt stor etisk stress. Ibland har det gått veckor innan hon har kunnat erbjuda hjälp.
– Hälsocentralen har även varit tvungna att hänvisa ett antal vuxna till andra aktörer.
När ledningen velat fram och tillbaka om de skulle anställa en till psykolog började hon leta andra jobb. När budet blev att tjänsten inte skulle tillsättas sa hon upp sig och går nu till en tjänst i psykiatrin.
– Jag har känt mig otillräcklig.
Psykologerna Linda Sundqvist och Annalena Pejok vittnar om samma sak.
– Det är en ohållbar arbetssituation, säger Linda Sundqvist, som jobbar på Anderstorps hälsocentral och är ordförande i psykologförbundet i Västerbotten.
Även hon kommer att lämna sitt jobb i vår och går till företagshälsovården.
– Vi hade psykologmöte i dag och stämningen är jätteuppgiven.
Psykologerna i primärvården i Skellefteå och Norsjö är i dag få i förhållande till befolkning. Det handlar i dagsläget om under 7,65 tillsatta tjänster, vilket innebär nästan 10 200 invånare per psykolog.
Enligt Gustavsbergs hälsocentral i Stockholm, primärvårdens forskningsenhet, leder över 4 000 listade patienter per psykolog ofta till förlängd väntetid. Detta gäller exklusive barn- och unga-uppdrag som kräver mer resurser.
I dagsläget betyder det att barn och ungdomar prioriteras. Vuxna patienter med psykisk ohälsa blir i stor utsträckning utan hjälp från primärvården. Och även om hälsocentraler kan ta emot patienter och göra en bedömning så finns inte möjlighet för behandling.
– Psykiatrin är samtidigt pressad och vill att primärvården ska hantera fler patienter. Det sliter på de som jobbar kvar. De tappar glöden, säger Linda Sundqvist.
Hon trivs med kollegor och patientarbetet, men det är en tuff arbetssituation.
– Jag känner mig som en svikare. De senaste två åren har jag blivit mer och mer bitter, när det hela tiden tas beslut som går emot det som blir bra på lång sikt.
Annalena Pejok, vid Byske hälsocentral, har arbetat inom primärvården i 20 år och såg tidigt potentialen med att möta patienter med psykisk ohälsa i team. Hon är också den psykolog som jobbat längst inom primärvården. Under den tiden har hon arbetat hårt för att bygga upp organisationen. Nu riskerar allt att falla sönder och det gör henne bedrövad.
– Vi gör inget annat än att slita vårt hår, men det spelar ingen roll för arbetsgivaren.
Katarina Holmberg önskar att någon frågade de som slutar vad regionen kan göra för att få dem att stanna. "Jag undrar hur länge det ska gå att bedriva primärvård utan personal."
Distriktsläkaren Katarina Holmberg skräder inte orden.
– Det är ett katastrofalt läge och det blir inte bättre. Det är väldigt skrämmande. De team vi har med psykologer i primärvården är viktiga. I dag har vi underläkare på andra enheter som suttit och valt mellan prio-ett patienter och de kan inte erbjuda hjälp.
Men vad är då orsaken till problemen? De Norran pratat med pekar ut uppdelningen av hälsocentraler i kluster som en anledning. Detta slog sönder samarbeten som tidigare upparbetats under många år och fungerade bra. Istället ska personal täcka upp för varandra på andra enheter.
– Det blir utsmetning, säger Annalena Pejok.
Besparingskrav är en annan anledning.
– Jag förstår att det finns hårda budgetkrav, men det är ingen som tar ansvar för konsekvenserna det här ger för patienterna. Jag som psykolog kan se behov och göra en bedömning, men jag kan inte genomföra behandlingen. Ansvaret för detta faller hela tiden tillbaka på enskilda medarbetare. Det är som om en distriktsläkare ger någon diagnosen diabetes och sedan inte kan ge läkemedel, säger hon.
Ett omtag om lönetillägg ledde till att många fick sänkt lön.
– Sedan har man tagit ett beslut om att höja stafettläkarlönerna. Det är inte ett långsiktigt beslut om man vill att ordinarie personal ska stanna, säger Linda Sundqvist.
– De som tar beslut om vår bemanning har inte kunskap om vilka patienter vi träffar och vad socialstyrelsens riktlinjer säger om behandling av ångest och depression. Samtidigt söker 30 procent av patienterna hjälp för psykisk ohälsa i primärvården, tillägger hon.
När den ena psykologen slutade på Morö Backe försökte facket trycka på om en ersättare.
– Vi fick ingen respons. Nu vill man dra in tjänsten istället, utan att göra en risk och konsekvensanalys. Vem är det som ska göra den psykologens arbetsuppgifter? Jag blir så bedrövad. Vi på golvet förstår vilket lidande det innebär för patienterna och det förvärras med tiden och blir ännu svårare att behandla, säger Linda Sundqvist.
En tredje anledning är att de upplever att ledningen inte lyssnar och att besluten inte är långsiktiga. De pekar på att deras närmaste chefer inte har de mandat de borde ha, att besluten hamnar längre från vardagen och inte förankras hos personalen. Det råder stor besvikelse kring detta.
Katarina Holmberg säger att de försökt få cheferna att komma till hälsocentralen och lyssna.
– Men de verkar inte intresserade.
Vad är det största problemet?
– Att de som har mandat att ta beslut inte förstår den kliniska vardagen, säger Linda Sundqvist.
Linda Sundqvist (ej på bilden) säger att vuxna kan få vård med medicin, men att det inte är Socialstyrelsen riktlinjer vid lindrig till måttlig ångest och depression. "Det finns nackdelar med medicinsk behandling. I första hand bör man erbjudas psykologisk behandling."
Att patientsäkerheten hotas är alla överens om.
– Det är flera gånger som den inte finns. Patienter får vänta och de tappas bort, säger Linda Sundqvist.
– Det är oerhört många som behöver hjälp och ibland behöver man koppla in psykolog för att komma längre i en utredning. Det gäller exempelvis oförklarade tillstånd med fysiskt lidande som inte syns medicinskt. Det kan kräva andra behandlingsmetoder än läkemedel, säger Katarina Holmberg.
Vad kan man göra åt detta?
– Vi måste värna om arbetsmiljön och avgränsa uppdraget. Politikerna borde bestämma att det behövs psykologer i primärvården. Organisationen behöver en ledning som intresserar sig för vad personalen behöver för att göra ett bra jobb, säger hon.