Christer Johansson och Mariia Gorobets tillvaro i Ukraina förändrades drastiskt för en månad sedan när kriget bröt ut.
Norran har i flera artiklar berättat om Christer Johansson och Mariia Gorobets dramatiska flykt från Kiev. Efter flera dagars bilkörning nådde de äntligen Sverige för en dryg vecka sedan.
– Det är blandade känslor. Å ena sidan skulle jag vilja vara kvar och hjälpa på plats. Samtidigt är det ganska skönt att slippa oron över att vara i kriget, säger Christer.
Mariia Gorobets och hennes mamma, som båda kommer från Ukraina, håller med om att det känns ledsamt att behöva lämna sitt hemland.
– Vi är så långt borta nu. Det finns inget bra med att behöva lämna sitt hem. Det enda jag tänker på är att få åka dit snart igen, säger Mariia och tillägger:
– Det är de små sakerna som påverkar en mest. Som att jag inte har min tandborste eller min handduk på samma ställe som i min lägenhet hemma i Ukraina. Sånt tar hårt.
Redan på kvällen den 25 februari, dagen efter Rysslands invasion, packade Christer, Mariia och hennes mamma sina resväskor och körde ut ur Kiev. Vägen till Skråmträsk har varit lång och gått genom många länder.
Bilköerna ut ur Ukraina ringlade sig långa.
– När vi åkte västerut från Kiev var det massor av människor som gick till fots. Det var ungefär som om det skulle ha stått folk längs E4 hela vägen till Umeå. Helst hade jag velat plocka upp alla så de skulle slippa gå, säger Christer.
Mariia och hennes mamma hade helst stannat i Polen, så nära Ukraina som möjligt. Men efter ett par dagar i Warszawa kände Christer att han ville hem till Sverige.
– Det är i alla fall bättre för ”Masha” och hennes mamma att vara här än att bo hos någon okänd människa i Polen, säger han.
I veckan har Mariia och hennes mamma besökt Migrationsverket för att registrera sig och få ordning på alla papper. Mariia har också engagerat sig i en del volontärarbete för att hjälpa andra ukrainska flyktingar som kommit till Skellefteå.
Christer Johansson från Skråmträsk befann sig mitt i krigets Kiev när Ryssland invaderade Ukraina.
– Jag ringer mina vänner hela tiden och frågar hur de mår. Vissa av dem har tagit sig till Tyskland och Polen, andra är fortfarande kvar i Kiev.
Hur gör du det bästa av den här svåra situationen?
– Det är jättesvårt. Jag försöker väl ta det dag för dag. Ett första steg vore att hitta ett jobb, men vi får se vad som händer.
Vad har ni för plan för framtiden?
– Vi vill ju hem igen, men det är för tidigt att säga. Det beror på när kriget tar slut.