”Folket” har tagits som gisslan. Det blev om inte annat tydligt i det nyligen avgjorda valet i USA där amerikanerna röstade fram en president som hela valrörelsen igenom sade sig representera det amerikanska ”folket”.
Och aldrig tidigare har det blivit så viktigt att företräda just detta ”folk”. Ingen vill vara en del av ”eliten”. Inte ens en företagsmogul och fastighetsmiljardär som Donald Trump, som själv tagit sig rätten att vara sagesman för den högst disparata grupp vi kallar "folket"?
I torsdagens Opinion Live på SVTmöttes författaren Marcus Birro (”folket") och dramatikern Martina Montelius (”eliten) i en gapig debatt om vem som var minst folklig av de två. Birro anklagade Montelius för att leva i en "bubbla” utan att ha ”örat mot marken” och Montelius anklagade Birro för att klä sig i folklig dräkt för att dölja etablissemangets fjädrar som även sitter på honom själv. I svensk politik är det framförallt Sverigedemokraterna som tagit på sig rollen som ”folkets röst”, trots att dessa professionella heltidspolitiker naturligtvis är en lika stor del av det föraktade ”etablissemanget” som någon annan av landets ledande politiker.
Men övriga partier har också insett denna framgångsrika väg och tävlar nu om vem som bäst förstår sig på vad detta mytomspunna ”folk” bäst behöver. Som när KD-ledaren Göran Hägglund 2009 väckte nytt liv i Ny Demokratis gamla benämning på sig själva, och började prata om "verklighetens folk".
Jag tillhör antagligen etablissemanget. I alla fall om vi ska utgå från de föreställningar Marcus Birro gav uttryck för i torsdagens debatt i TV. Jag har en plattform där jag kan uttrycka mig och bli läst av väldigt många. Jag har därigenom en möjlighet att påverka som många andra inte har tillgång till.
Men betyder det att även jag, som fyrtioårig "medieman", ska klämmas in i ”etablissemangs-facket”? Vilka värderingar jag har, hur jag är uppväxt, vilka erfarenheter som format mig som individ är något helt annat. Varför skulle inte även jag ha kontakt med det så kallade ”folket”?
När Norran grundades för mer än 100 år sedan var det ett typiskt folkligt projekt. Ambitionen av grundaren Anton Wikström var att skapa ett alternativtill de två etablerade högertidningarna som fanns på orten, ta parti för ”den lilla människan” och tillgodose deras intressen. En tidning av folket för folket.
Så är det än i dag. Fortfarande bygger vårt innehåll på era tips, era berättelser, era erfarenheter. Utan er vore vi ingenting.
Vi tillhör alla ”folket”.