– Det är jättejobbigt att vänta. Alla säger till mig att det bara är en intervju och att jag inte behöver vara orolig, men det blir en stress att vänta och inte veta vad som ska hända framöver, säger Majam.
När vi träffas har hon påsklov. Senare på eftermiddagen ska hon hälsa på en kompis, en av flera som hon har fått i skolan under den här tiden.
Läs även: Öppnade sitt hem för en 12-årig flykting
Har mardrömmar
Senast vi sågs hade hon just börjat träna svenska. Den här dagen kan hon berätta med egna ord om flykten från Afghanistan och känslorna.
– Jag har mardrömmar fortfarande om att jag blir jagad och oroar mig för min mamma som är kvar i landet. Det gör att jag har svårt att sova, säger hon.
Hon har inte haft kontakt med sin mamma sedan sommaren 2016. Byn där Majam bodde ligger på landsbygden och har inget internet. Mamman saknar egen mobiltelefon. Dessutom är byn ansatt av bland annat Talibaner, IS och en annan folkgrupp. Det är osäkert att röra sig utomhus, speciellt för kvinnor och barn.
– De stannar mest inomhus och på gården, säger Majam.
Pappan och en av hennes två bröder är död, den andra brodern är försvunnen.
Läs även: Fler på Migrationsverket ska nu arbeta med barn
Fördel med familj
De första veckorna i Sverige var hon också rädd att gå själv utomhus. Att kunna vara ute själv, även kvällstid, är en nyvunnen frihet.
– Det var typ förbjudet att vara ute på kvällen där jag bodde, säger Majam.
Hon tror hon har haft en fördel av att komma till ett familjehem jämfört med ett boende.
– Man är mindre ensam. Jag har syskon, en familj. Det har hjälpt mig med språket. Marit var hemma med mig i två månader. Dessutom har lärarna och kompisarna hjälpt mig jättemycket, säger hon.
– Att Marit trodde på mig gav mig mycket energi. Alla i klassen var också vänliga och pratade med mig. Då kände jag mig accepterad, tillägger hon.
Under de här åren har hon åkt slalom, skidor, lärt sig simma, cykla, shoppa, semestra, dansa, tagit gitarrlektioner, testat aikido och spelat fotboll.
Något du har fastnat extra för?
– Allt! säger Majam och skrattar.
Bra betyg har hon också lyckats skaffa sig.
Hur tänker du på framtiden?
– När jag bodde i Afghanistan tänkte jag inte ens på den. Jag hade själv inte möjlighet att bestämma något. Nu vet jag att jag kan välja och att jag kan gå på universitet om jag vill. Samtidigt finns det ju en osäkerhet kring min framtid. Jag vill stanna här men vet ju inte om jag får, säger Majam.
Helst skulle hon återförenas med sin mamma.
– Mamman lever jätteosäkert och hon blir inte yngre. Men som det ser ut nu är det högst osäkert när en sådan process över huvud taget kan påbörjas. I första hand handlar det om att få det där samtalet från Migrationsverket, säger Marit Israelsson.
– Ibland känns det som om jag inte orkar vänta längre, säger Majam.
Nu vet jag att jag kan välja och att jag kan gå på universitet om jag vill.