"Var inte rädd.” Marit Israelsson vill uppmuntra andra familjer att pröva på att vara familjehem. Foto: Annika Eriksson.
Det är kanske inte den vanliga gången då ett barn kommer till ett familjehem.
– Jag tror vi svenskar gärna vill planera och organisera. Vi förstår inte att det är kris – att det händer här och nu. Det här var akut, säger Marit Israelsson.
Samma dag som Marit fick samtalet åkte familjen och hämtade Mitra, en tolvårig flicka som flytt från sitt land. Vardagen vändes upp och ned. Marit meddelade sin arbetsgivare att hon måste ta tjänstledigt några veckor.
– Mina kollegor har varit fantastiska och ställt upp, säger hon.
Ersättningen som hon får just nu är för förlorad arbetsförtjänst. Sedan får familjen en schablonmässig ersättning (se faktaruta).
– Som planerande, kontrollerande, yrkesarbetande mamma är det svårast att bestämma sig för att trycka på paus. Att skita i att klippa gräset eller måla om cykelskjulet före vintern och bara vara här och nu ett tag. Man går in i ett handlingsläge – man agerar. Målet är ändå att försöka skapa en hyfsad vardag för familjen och Mitra så fort som möjligt, säger hon.
Berörd av katastrof
Hennes familj har sedan 2009 varit familjehem åt flera ungdomar och har på så sätt en inblick i vad åtagandet innebär. När socialkontoret ringde hade familjen varit utan ett placerat barn en tid.
– Vi ville fokusera på barnen ett tag, och orkade inte med mer. Ändå har frågan om att hjälpa ett flyktingbarn kommit upp, speciellt i samband med att flyktingkatastrofens omfattning kom upp i ljuset. Jag vet ju hur svårt det är att få tag i familjehem, säger Marit Israelsson.
När socialkontoret ringde och berättade att det handlade om en ung flicka och att de visste en del om hennes bakgrund fanns ingen återvändo.
– Det kändes så självklart att ta emot henne, säger hon.
Hamnade i vattnet
Under veckan som gått har de två pratat, pratat och pratat, via tolk, på engelska och svenska, med teckningar och med gester. Marit säger att hon själv har svårt att prata om Mitras upplevelser utan att bli rörd.
– Hon är en av dem som varit i de där gummibåtarna. Hon hamnade i vattnet i en timme. Flytvästen fungerade inte och hon kunde inte simma. Andra fick hålla henne uppe. Hon har också suttit fast vid en gränskontroll i tre dagar utan mat och vatten, säger Marit.
Vet du hur hon mår?
– Hon säger att hon mår bra och känner sig trygg. Men emellanåt är hon också mycket ledsen och saknar sin mamma, säger hon.
På frågan om varför Marit väljer att engagera på det här sättet förklarar hon att hon fått det med sig sedan barnsben. Farmor och föräldrarna var tydliga med att man inte skulle döma och att det var viktigt att stå upp för andra och hjälpa till.
– I tonåren insåg jag att det är viktigt för alla som växer upp att ha någon som tror på en. Jag tänker att jag som medmänniska har en skyldighet och ett ansvar att göra det jag kan för andra, säger Marit.
Overkligt
Hon tycker det är viktigt att hennes egna barn får se och förstå mer om världen utanför Burträsk, Skellefteå och Sverige. Och att vi alla är lika när de yttre attributen är borta.
– Det är 60 miljoner människor på flykt i världen. Vi blir inte berörda av siffror. Men nu har vi en människa här i vårt kök som är en av dessa siffror – det är omöjligt att inte beröras av det. En dag efter att vi hämtat Mitra sa barnen att det är overkligt det som sker – för Mitra är ju precis som oss. Barnen har redan nu förstått att vi alla är lika egentligen, säger Marit Israelsson.
Hon hoppas och tror att barnen ska få med sig en respekt och ödmjukhet ut i livet, som gör att de söker samförstånd istället för konflikt och krig.
Barnen kom också hem och berättade för Mitra att de fått veta i skolan att svenskar för hundra år sedan flydde till USA.
– Hon blev helt chockad när hon hörde det, säger Marit.
Ge en ny chans
Till andra som funderar på att bli familjehem vill Marit betona att trots det stora engagemanget som det innebär så får man också snabbt tillbaka tusenfalt.
– Vi lär Mitra cykla, hon har provat att spela fotboll, skrattat med våra vänners barn. Hon suger åt sig allt som en svamp. Redan dag två när vi kom ut från biblioteket log hon stort och utbrast på svenska: ”Jag tycker om bibliotek.” Tänk om vi kunde ge henne en ny chans i livet, säger Marit.
Hon tror att en anledning till att människor tvekar om att bli familjehem är rädsla.
– Visst kan det bli jobbigt, men det är också jätteroligt och man gör vad man kan efter förmåga. Dessutom får man bra stöd från kommunen, man är inte ensam i det här. Jag tycker absolut man ska våga prova. Går det dåligt löser man det, men att aldrig ens prova... Oftast går det ju bra, säger hon.
Behöver stöd
Hennes filosofi är också man måste våga vara naiv och tro på det som är gott.
– Det är då man gör skillnad, säger hon.
Vad som händer framöver är osäkert. Det är mycket som ska ordnas; socialsekreterare, offentligt biträde, tandläkarbesök, skolbesök. Just nu behöver Mitra stöd i princip dygnet runt.
– Förhoppningen är att hon ska kunna börja skolan så fort som möjligt. Hon vill det själv, säger Marit.
Tänk om vi kunde ge henne en ny chans i livet.
Om att ta emot ett barn. ”Visst är det lite bök och stök först, men väldigt fort blir det en ny vän eller ett nytt barn i familjen”, säger Marit Israelsson. Foto: Annika Eriksson.