Det var Ann Gustavsson och hennes kollegor vid Karolinska institutet som gjorde fyndet. Det hela avslöjades på en föreläsning i Malå i augusti förra året.
För drygt ett år sedan berättade Norran att kvarlevorna efter Christina Catharina Larsdotter, mer känd som Stor-Stina eller den långa lappflickan, hade återfunnits.
Christina Catharina Larsdotter led av en sjukdom som gjorde att hon aldrig slutade växa och blev så lång – drygt två meter – att hon visades upp mot betalning både runtom i Sverige och i Europa. Bland annat var hon en av attraktionerna vid världsutställningen i London 1851.
Hon begravdes i Lycksele, men kroppen grävdes senare upp. Därefter fördes skelettet till Karolinska institutet för att ingå i dess anatomiska samlingar.
Fyndet av hennes kvarlevor gjordes i en låda på Karolinska institutet, avslöjades vid en föreläsning på Forum i Malå och väckte stor uppmärksamhet då man tidigare trott att kvarlevorna förstördes i en brand 1892.
Redan samma kväll som föreläsningen hölls höjdes röster för att kvarlevorna efter Christina Catharina Larsdotter skulle återlämnas till Malå för att begravas. Bland annat krävde Malå sameförening och Malå sameby att kvarlevorna skulle återlämnas – och i vintras lämnade Karolinska institutet in en begäran om det till regeringen.
Nu har regeringen beslutat att Karolinska institutet får återlämna kvarlevorna till Malå sameförening och Malå sameby.
”Det känns bra att kvarlevorna nu kommer att återlämnas och jordsättas i kvinnans hembygd”, säger utbildningsminister Mats Persson (L), till TT.
Samma kväll som det avslöjades att kvarlevorna hittats höjdes röster för att Christina Catharina Larsdotter skulle återlämnas till Malå för att begravas.
Karolinska institutet har cirka 800 mänskliga kvarlevor i sin anatomiska samling och har de senaste året inventerat innehållet för att synliggöra och diskutera den medicinska vetenskapens historia.
Fakta
Christina Catharina Larsdotter föddes den 19 januari 1819 i Brännäs, Malå. Hon hade fyra halvbröder från faderns tidigare äktenskap och en två år äldre syster, Sara Kaisa.
Hon gifte sig aldrig och fick inga barn, och skaffade sig en unik ställning i hembygden då hon – trots att hon var kvinna – köpte ett eget hemman. Hennes röst kom därmed att väga lika tungt som männens, bland annat när man beslöt att bygga kyrkan i Malå.
Hon dog 1854. I Brännäs finns i dag ett minnesmärke och ett besöksmål efter henne.