Mikaela Lusikkakoski menar att inga politiker och högt uppsatta personer drar i frågan om psykisk ohälsa.
Det är en sen höstkväll 2018 och den första snön har fallit. Mikaela Lusikkakoski sitter tillsammans med några klasskamrater och pluggar i Luleå. Hon avbryts av att telefonen ringer. I andra änden undrar Marcus bror om hon har haft kontakt med expojkvännen, vilket hon inte haft den kvällen.
Så inleds den mardrömslika kvällen när Mikaela förlorade sin före detta pojkvän. De hade brutit upp två veckor tidigare efter närmare åtta år tillsammans.
– Jag var 13 år när vi blev tillsammans, vi växte upp med varandra, berättar hon.
Mikaela, som drömt om att bli fysioterapeut, hade sökt utbildningar och blev antagen vid Luleå tekniska universitetet.
När hon under kvällen även blev kontaktad av andra anhöriga i Marcus familj kände hon att någonting inte stod rätt till.
En skolkamrat skjutsade henne från Luleå till Skellefteå där hennes pappa mötte upp och de försökte ta sig fram i snöovädret.
I höjd med Bjurträsk fick hon ett sms där avsändaren undrade hur långt de hade kvar till Malå. Då sköljde en stark oroskänsla över henne.
– Då förstod en del av mig att det var illa, berättar Mikaela.
– Under hela kvällen var det som att jag hade en realistisk Mikaela på ena axeln och en orealistisk på den andra. En del av mig förstod att han var död medan den andra höll fast vid att han kan vara vid liv. Hoppet är verkligen det sista som lämnar en.
De sista månaderna hade Mikaela sett en förändring i pojkvännens beteende.
– De sista veckorna jobbade han jättemycket, där kände han att han gjorde något bra. Dagarna innan blev han gladare, något som är en tydlig varningssignal på att någon bestämt sig för att avsluta sitt liv.
Men Mikaela kunde aldrig ana att det skulle få en sådan tragisk utgång.
– Det kom som en chock, det var ingen som förstod hur allvarligt det var. Det har varit en kombination av jättemycket skuldkänslor samtidigt som den logiska delen av mig har tänkt att jag gjorde vad jag kunde.
Mikaela Lusikkakoski önskar att psykiska sjukdomar får lika stor plats i vården som fysiska sjukdomar.
Drygt 100 mord sker varje år i Sverige, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet. Om man multiplicerar den siffran med 12 så får man antalet personer som väljer att avsluta sina liv i Sverige årligen. Det är tre personer per dag, eller en person var åttonde timme. Men försöken är betydligt fler.
Under 2021 dog 1226 personer till följd av suicid. Kvar finns anhöriga med en saknad som inte går att mäta.
Året efter Marcus bortgång gick Mikaela en kurs som arrangerades av Suicide Zero. Där betonades vikten av att prata och våga ställa frågor till någon som mår dåligt.
– Det är en myt att om man pratar om suicid så väcker man den björn som sover, säger hon.
Bara några timmar innan Marcus avslutade sitt liv hade han sökt vård och fått recept på antidepressiva läkemedel, men då var det för sent.
På 1177 vårdguiden kan man läsa att en biverkning under insättningsperioden av antidepressiva läkemedel kan vara att personen under de första veckorna kan uppleva ett sämre mående.
– Det har varit en sådan enorm frustration och jag har varit så arg på vården. Han bad självmant om vård, men blev hemskickad. Det känns inte som att de ser helheten. När man väl söker hjälp och får svaret att man måste vänta i flera månader så kan jag tänka mig att det blir en hopplöshet.
Mikaela Lusikkakoski startade i samband med expojkvännens bortgång en insamling till förmån för Suizide Zero som drog in drygt 145 000 kronor.
Kort efter Marcus bortgång startade Mikaela en insamling i Marcus namn till förmån för Suicide Zero. Insamlingen genererade drygt 145 000 kronor.
– Jag har lagt mycket fokus på att finnas där för de andra anhöriga och fixa med det praktiska. Det har nog varit mitt sätt att bearbeta sorgen.
Mikaela berättar att hon under sina tonår gått mycket i terapi av andra orsaker och att hon fått bra verktyg att hantera sorg och sina egna reaktioner i olika situationer.
– Det har hjälpt mig så mycket efter Marcus bortgång så jag har inte känt behov av professionell hjälp.
”Det är en myt att om man pratar om suicid så väcker man den björn som sover ”, säger Mikaela Lusikkakoski.
En annan sak som hjälpt Mikaela mycket är fysisk aktivitet.
– Träningen har jättestor betydelse för mig och jag är glad att jag bara efter någon vecka lyckades ta mig ut, annars tror jag inte att jag hade kunnat hantera det lika bra. Det kan räcka med en promenad.
Efter Marcus bortgång har Mikaela träffat kärleken igen.
– Jag träffade en ny pojkvän ganska snabbt, för mig var det nästan viktigare att han fick träffa Marcus föräldrar innan han träffade mina och när de hade fått träffas kunde jag släppa in honom. Det har varit jätteviktigt för mig att han ska bli accepterad i den här situationen.
Hennes nuvarande pojkvän är och har varit ett stort stöd för Mikaela.
– Jag har alltid varit duktig på att prata om Marcus, och det är viktigt att han alltid får vara en del av mig.
Mikaela berättar också att hennes och Marcus familj har kommit varandra närmare efter Marcus bortgång.
– Jag tycker att det är viktigt att se vilka bra saker som har kommit ut av det här också. Jag har aldrig känt att Marcus föräldrar lagt någon skuld på mig. Utan att de förstod mitt beslut att flytta till Luleå och utbilda mig. Jag är jättetacksam över det.
Mikaela berättar att hon hade svårt att äta och sova under de första veckorna.
– Jag funderade om det var värt för mig att fortsätta leva. Jag var verkligen på botten, säger Mikaela.
Både hennes egen familj och Marcus familj har varit ett stort stöd.
– I början ville jag vara mycket själv i vår gemensamma lägenhet. Min familj ville inte att jag skulle vara det, men så här i efterhand var det mitt sätt att hantera sorgen, att få göra klart i lägenheten, packa ned hans saker och rota i papper och se hans underskrift.
1226 personer valde att ta sitt liv i Sverige under 2021. 11 av dessa var barn under 15 år.
Mikaelas råd till andra efterlevande är att tillåta sig själva att göra saker som man mår bra av och omge sig med människor som får en att må bra.
– Jag tror inte att man ska tänka att andra förväntar sig att man ska dra ner rullgardinen. Utan att våga fortsätta leva. De som gått bort finns alltid kvar och lämnar alltid något fint bakom sig, säger Mikaela.
– Han dyker upp i mitt huvud varje dag, det kan vara när jag använder någon av hans saker eller tittar på tv och ser reklam för någon serie som vi såg tillsammans.
Mikaela tycker att det borde finnas mer kunskap inom vården och att det finns mycket att förbättra. Hon har svårt att se att psykiska sjukdomar kommer få lika stor plats som fysiska sjukdomar. Men hon önskar att det blir så.
– Precis som med allt annat så är det högt uppsatta som måste ta beslut om hur pengar och resurser ska fördelas. Det finns inga politiker och andra högt uppsatta personer som drar i det här tillräckligt, menar hon.
Mikaela menar att vårdpersonal måste våga ställa frågan: ”Har du någon haft tankar på att ta ditt liv?” Och att inte vara rädd för att få ett ja på den frågan.
Mikaela Lusikkakoski kommer ursprungligen från Malå men bor och arbetar som fysioterapeut i Gävle.
Hon brukar själv ställa den frågan i sitt jobb om hon ser signaler. Får hon ett ja på den frågan så kan hon se till att de får hjälp.
– Det här är en livshotande problematik, man måste kunna signalera och larma om man ser att någon mår dåligt.
Mikaela säger att man självklart aldrig får göra något mot någons vilja men tycker att man måste lägga extra tid på att hjälpa dem som mår dåligt.