Utsatt. Ylva har under hela sin barndom varit utsatt för våld och sexuella övergrepp. Hon väljer här att träda fram anonymt. Foto: Lars Eriksson.
På en bänk längst bak i Sankt Olofs kyrka sitter Ylva, 46 år, och berättar om sin fruktansvärda barndom. En barndom som står i stor kontrast till det välkomnande kyrkorummet som omsluter henne. Gud är en viktig kraft i Ylvas väg att hitta rätt i sitt nya liv, ett liv utan övergrepp och våld.
– Han är en fadersgestalt som jag aldrig hade som barn, säger Ylva.
Hon bor och lever sedan några år tillbaka i ett samhälle utanför Skellefteå. Ylva hette inte Ylva i sitt tidigare liv. På grund av olika omständigheter har hon tvingats till ett fullständigt namnbyte, hon har känt sig och känner än i dag sig hotad. Av samma anledning har hon här valt att inte träda fram och visa upp sig på bild.
Helvetet började tidigt i livet. När Ylva var sex månader så flyttade mamma ifrån pappan och tog Ylva med sig. Det var nu våldet tog fart, Ylvas mamma var nämligen psykiskt sjuk.
– Min mor kunde stänga in mig i 14 timmar utan att ge mig varken mat eller byta blöja på mig. Det här har släktingar berättat för mig i efterhand. Vad jag däremot vet och kommer ihåg är att någon gång efter fyra års ålder började hon utnyttja mig sexuellt.
Hon talar tyst, lite försiktigt och tittar nästan hela tiden ner på sina händer. Ibland stannar hon upp, som att det är svårt att få fram alla hemskheter som barndomen fylldes av.
Förutom de sexuella övergreppen började hennes mamma slå henne kontinuerligt med olika tillhyggen. Då var Ylva i sjuårsåldern.
– Det kunde vara ballongvispar eller träslevar. Det fanns också tillfällen när hon jagade mig med kniv.
Ylvas mamma var högutbildad och respekterad i samhället. Våldet och bristen på kärlek var inget som uppmärksammades av omgivningen, förutom av släkten som valde att titta bort och inte agera. De förstod att allt inte gick rätt till, men de förstod inte hela vidden av vad som hände.
– Jag har känt mig både bitter och övergiven. Dessutom har jag varit mycket arg på mina släktingar. Inte öga mot öga, utan mest för mig själv. De var livrädda för henne. Men de borde ha förstått att den som hade störst skäl att vara rädd, det var jag. Hon förstod tidigt i livet att hon inte skulle få någon hjälp från omgivningen.
– Vid ett tillfälle när jag var ungefär sex år gick det upp för mig: ”Jag är helt ensam och jag måste klara av detta själv”.
När Ylva var i åttaårsåldern förändrades livets förutsättningar. En man kom in i familjebilden, en man som skulle finnas kvar i hennes närhet i flera långa år. En förändring som inte skulle leda till några förbättringar utan tvärtom, skulle det visa sig.
– Mamma skaffade sig en särbo. Båda började de förgripa sig på mig och då blev det också fullgångna våldtäkter, säger hon med en röst som bara tonar ut och blir tyst för ett ögonblick.
I 15-årsåldern blev Ylva inlagd på lasarett för svåra smärtor och muskelkramper. Hon låg inne på behandling i ett halvår, men ingen förstod vad som hände i hennes hemmiljö. Än en gång såg inte omgivningen vad Ylva utsattes för.
Sjukhusvistelsen fick i alla fall det goda med sig att hon blev hänvisad att bo hos några släktingar, något som gjorde henne gott.
– Jag blev i bättre fysisk form och började få färg på kinderna.
Där kom också tankarna om att skaffa sig ett eget liv, utan mamman. Hon flyttade till ett eget boende i Uppsala. Nu var hon 19 år och livet skulle äntligen ta fart.
– Jag tyckte då att jag hade det ganska bra i livet.
En kväll skulle den bilden krackelera ganska ordentligt. Vid 20-tiden var hon ute på en kvällspromenad. På väg genom en park hände det.
– Jag blev överfallen av tre män. De använde ganska mycket övervåld, en gruppvåldtäkt helt enkelt. Jag var medveten en bit in i det hela, men efter ett tag stängde hjärnan av och jag fick en blackout.
Förövarna gick fria, igen. Ylva fick ensam gå vidare i livet – trasigare än någonsin, både kroppsligt och mentalt.
I hela sitt liv har hon hållit tyst om alla övergrepp och kränkningar som hon utsattes för under sin uppväxt. Ett vanligt beteende hos dem som blivit sexuellt utnyttjade som barn, men nu har hon börjat tala. I dag föreläser hon och jobbar ideellt, allt för att uppmärksamma att det fortfarande finns barn som far illa. Det pågår här och nu, runt omkring oss.
– Jag är en ytterst aktiv medlem i organisationen Hopp. Där försöker vi att hjälpa barn som är utsatta för övergrepp och sexuellt våld.
Läs mer: Nu finns Hopp i Skellefteå
Varje dag tar hon emot två till tre joursamtal från människor som behöver stöd och hjälp.
– Det finns i dag uppskattningsvis 1,7 miljoner svenskar som bär på minnen av sexuella övergrepp från barndomen. Det är inte så ovanligt som man tror och det tillkommer 7 000 nya fall varje år, år efter år.
Ylva menar att det är alla vi vuxna som måste vara uppmärksamma och sätta stopp för barns lidande. I det här jobbet kan Ylvas fasansfulla upplevelser komma till nytta.
– Det finns inget bättre än att kunna hjälpa utsatta barn.
Hennes mamma lever inte längre och Ylva försöker nu att skapa ett nytt liv.
– Just i dag, här och nu, mår jag bättre än vad jag trodde skulle vara möjligt för min del. Men jag vet att det kan bli bättre.
Trots alla svek från omgivningen börjar hon sakta få tillit till människor i sin omgivning.
– I mitt nya liv har jag börjat lita på fem, sex personer.
Trots att släktingarna visste så mycket och gjorde så lite så är Ylva inte längre bitter på dem.
– Jag förstår faktiskt varför de inte vågade ingripa, men det gör det inte mer okej. De offrade faktiskt mig.
Ylva hävdar att de allra flesta människor är rädda för att prata om incest. Men hon menar att vi alla bör prata om dessa frågor, för alla barns skull. Håller vi bara koll och ingriper i tid, finns det möjligheter att göra livet bättre för dessa utsatta barn. Kan vi bara hjälpa ett barn är det värt mödan, menar hon.
Nu uppmanar hon fler att engagera sig. Just nu är hon den ende i Skellefteå som jobbar i den ideella föreningen Hopp. Där behövs det fler som kan göra skillnad.
– Det finns alltid hopp och det finns hopp för alla, säger hon och spricker upp i ett leende.
Föreningen Hopp
Riksorganisationen som jobbar mot sexuella övergrepp.
Hjälper barn som är utsatta för sexuella övergrepp.
Hjälper vuxna som under barndomen har varit utsatta för sexuella övergrepp.
Stöder föräldrar som misstänker att deras barn är utsatta övergrepp.
Ger råd till de som kommer i kontakt med barn som visar tecken på att vara utsatta för övergrepp.
Välkomnar nya medlemmar som vill jobba med dessa frågor.
Jourtelefon: 076-19 99 343.
Mail: info@hopp.org
Det fanns också tillfällen när hon jagade mig med kniv.