Socialdemokraterna tar strid för den svenska modellen.
Det har man vid det här laget gjort i snart 80 år. Samhället har förändrats, men det har inte socialdemokratin gjort i motsvarande grad. Fortfarande lever drömmen om ett jämlikt, solidariskt och socialistiskt samhälle. Välbetalda partifunktionärer säger vad rörelsen förväntar sig att de ska säga.
Det gör också förhållandevis välbetalda riksdagsmän och -kvinnor. Som Veronica Lindholm, socialdemokratisk riksdagsledamot från Kusmark, som i en krönika i Norran(18/3 2016) också tar strid för den svenska modellen.
En modell som närmast kan beskrivas som ett ”gentlemens agreement”, mellan direktörer och arbetare, där arbetsgivarsidan lovade lön och anställningsvillkor i utbyte mot lojal arbetskraft. Med tiden har nya delar tillkommit, mer eller mindre tydligt uttalade, som rätten till kunskap, det vill säga utbildning för att kunna vara en del av den svenska arbetsmarknaden.
Men tiderna har förändrats. Europas största flyktingkris sedan andra världskriget vände uppochner på den socialdemokratiska box där tidigare tillräckligt många rymdes för att S skulle kunna leva upp till mottot att ”alla ska med”.
Så ”hvad vilja socialdemokraterna” (egentligen socialisterna) som August Palm retoriskt frågade när han i november 1881 höll sitt första offentliga tal i Sverige på ett hotell i Malmö.
Det undrar också Andreas Westerberg, gruppledare för Liberalerna i Skellefteå, som efter Veronica Lindholms krönika, utmanade henne på debatt om den svenska modellen. Lindholm tackade ja, debatten kommer att äga rum söndagen den 10 april, var och när ännu inte bestämt.
Förhoppningsvis kan debatten räta ut några av alla frågetecknen kring den svenska modellen.
Socialdemokraterna behöver till exempel svara på frågan hur de vill att alla nyanlända, många av dem med kort skolgång och låg utbildningsnivå, ska ta sig in på arbetsmarknaden. Medan Liberalerna å sin sida måste kunna redogöra för hur en anställning med 75 procent av lägsta lönen enligt kollektivavtal på sikt påverkar den svenska arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen. Varken Liberalerna eller Centerpartiet är främmande för lagstiftade lägstalöner.
Nya tider borde utmynna i nya tankar. Men i stället för att anpassa systemet till människorna vill Socialdemokraterna placera in människor med olika förutsättningar i ett system, en redan fastslagen mall, en idealbild av ett samhälle med lagom mycket socialistiska förtecken.
Om inte den svenska arbetsmarknaden reformeras och moderniseras är det många som riskerar att missa det S-tåg där ”alla ska med”. Å andra sidan: varför ska S behöva tänka på morgondagens bekymmer när man har mer än nog av dagens.
