Landstingen blir fattigare och fattigare. När det nu är dags att summera 2015 visar det sig att över hälften går back, bland dem Västerbotten.
– Vi har nått vägs ände och det går inte att gå back mer, konstaterade hälso- och sjukvårdsdirektören Ann-Christin Sundberg när förslaget att flytta delar av öron-näsa-halsmottagningarna i Skellefteå och Lycksele till Norrlands Universitetssjukhus i Umeå presenterades.
Läs också: Landstinget föreslår flytt av stora delar av mottagning från Skellefteå till NUS
Det är naturligtvis olyckligt, väldigt olyckligt, att lasaretten i Skellefteå och Lycksele successivt monteras ner. Sjukvårdspolitikernas alla vackra ord om en jämlik vård, efter behov och på lika villkor, klingar falskt nu när allt mer av den specialiserade vården koncentreras till Umeå.
Det är lönsamt att arbeta som stafettläkare, mycket lönsamt. Så lönsamt att kostnaderna är ett växande problem för landstingen. Ett så stort problem att delar av öron-näsa-halsmottagningarna i Skellefteå och Lycksele flyttas till NUS.
Det är svårt att inte göra den tolkningen när Ann-Christin Sundberg börjar prata om att verksamheten i Skellefteå och Lycksele helt och hållet bygger på stafettläkare och att en sådan kostar 60 000–75 000 kronor i veckan. Lägg därtill att de har kostat landstinget i Västerbotten närmare 50 miljoner kronor mer än beräknat förra året.
Frågar man bemanningsföretagen och stafettläkarna själva ser de sig gärna som räddare i nöden när ingen annan vårdgivare finns. Frågar man landstingen/regionerna blir förmodligen svaret att de är ett nödvändigt ont för att vården ska gå runt. Vilket perspektiv man än väljer så är det medborgarna som är de stora och solklara förlorarna. Valet mellan ingen vård och alltför dyr vård är inte lätt för landstingen att hantera.
Att hyrläkarbranschen riskerar att utarma landstingens/regionernas ekonomi, inte minst i ett län som Västerbotten där glesbygd gör skäl för namnet, är inte att ta i. Men problemet med stafettläkare är mångfacetterat, de och bemanningsföretagen är inte den självklara syndabocken.
Landstingets personalpolitik har inte alltid varit lyckad, om det finns det gott om vittnesmål. Dålig arbetsmiljö får personal att säga upp sig, vilket leder till än sämre arbetsmiljö, vilket gör att fler säger upp sig. När den negativa spiralen väl börjat snurra är det inte lätt att få stopp på den.
Västerbottens läns landsting kan inte ensamt få stopp på utvecklingen. Målet att minska kostnaderna för stafettläkare med 50 procent är vällovligt, men förmodligen omöjligt att nå utan hjälp från de andra landstingen och/eller utan att vården drabbas och vårdköerna växer.
Vad som behövs är att staten, landstingen/regionerna och Sveriges kommuner och landsting (SKL) sätter sig ner och diskuterar vad som kan göras för att långsiktigt och hållbart komma åt hyrläkarproblematiken. Att kostnaderna för stafettläkarna måste minska, utan att sjukvården drabbas, behöver man inte vara medlem i Mensa, en förening för människor med hög IQ, för att inse.
Snart är plåstren som ska stoppa landstingens blodflöde slut.