Hjortron är ett bär som ofta har högst kilopris eftersom det är relativt svårplockat.
Många i min generation, jag fyller 50 i år, känner säkert igen föräldrarnas nästan moraliska pliktkänsla kring bärplockningen. Bären skulle in, inte stå och skämmas i skogen. Det som inte rymdes i frysen sålde man till bäruppköparen vid macken. Betalningen var ju sisådär, men ändå ett tillskott.
De riktiga storplockarna kunde göra sig en hacka. Pappa pratar ibland om gubben i Malå som en sommar kring 1980 påstod att:
– Nu har jag nappe snottren så ja kun byt bila. (Nu har jag plockat hjortron så att jag har råd att byta bil.)
Fortfarande när jag var tonåring var bärplockning ett potentiellt, om än dåligt betalt, sommarjobb. Jag minns med skräckblandad förtjusning kompisen som påstod att han tjänat ihop till moppen genom blåbärsplockning. Han hävdade att han snittade på två tiolitershinkar före lunch, två till på eftermiddagen, och ytterligare två på kvällen.
Men sedan slutet av 1980-talet har de utländska plockarna alltmer dominerat i skogarna. Först var det polackerna som körde i egna, proppfulla bilar och tältade längs vägkanterna. Sedan kom thailändarna. Och de har varit många. Thailändska bärplockare har under många år varit den största gruppen av utländska gästarbetare i Sverige.
Under ett normalt bärår växer det mer än 500 000 ton vilda bär i de svenska skogarna.
Fattigdomen i hemlandet är den tragiska realitet som ligger bakom det stora intresset från thailändare att göra den ekonomiskt riskfyllda satsningen att åka till Sverige för att plocka bär. Många plockare har dock återkommit år efter år tack vare att plockningen trots allt inneburit en klar förstärkning av privatekonomin där hemma.
De stora ekonomiska skillnaderna mellan Thailand och Sverige är samtidigt det som gjort plockarna till lätta villebråd för bedragare och slavdrivare. I sommar dömdes två bärföretagare i södra Västerbotten till fängelse i två år och sex månader för nio fall av grov människoexploatering. Detta är dock bara ett av flera uppmärksammade fall där bärplockare utnyttjats av svenska eller thailändska mellanhänder.
Med anledning av detta är det bra att myndigheter och fackföreningar vidtagit åtgärder för att städa upp i bärbranschen. Samtidigt finns det något som skaver när plockare som vill komma hit inte får det, och bären står kvar i skogen. Den svenska bärbranschen drabbas såklart av detta men värst drabbas de som får vägen ur fattigdom stängd framför näsan.
Yrkesbärplockare hanterar ofta stora mängder bär under en arbetsdag.
När gubbar och tonåringar på 1980-talet plockade bär för att tjäna ihop till ny bil eller moped förstod alla att arbetsinsatsen var väldigt hög. Det var inga normalarbetstider som gällde för att förverkliga den drömmen. På samma sätt är det ingen liten arbetsinsats som krävs av en thailändsk bärplockare som vill dra in en motsvarande en årsinkomst på två månader i Sverige. Min åsikt är att dock att chansen till detta borde finnas.
Det är viktigt att Sverige fortsätter städa bort utnyttjande och brottslig verksamhet ur bärbranschen. Men målet för denna städning måste vara att det faktiskt går att komma hit från andra länder och plocka bär. Idén att svenska kollektivavtal ska vara modellen för hur plockningen ska fungera verkar vara för fyrkantig för denna typ av arbete. Migrationsverkets nya hårdare tillämpning utifrån svenska kollektivavtal visar att den modellen skapar tvärstopp i verksamheten.
Bären är en resurs som ska tas till vara. Allra bäst är om avkastningen kommer fattiga människor till nytta. Med Sveriges nuvarande politik säger vi att thailändare hellre får sitta hemma och hungra än att tjäna en bra slant på att plocka svenska bär.