Låten släpptes som singel i januari 1980 och den blev en dunderhit. Själv har jag har hört den i alla möjliga sammanhang. Lite omaka var när en lärare och en elev framförde den vid invigningen av ungdomsfullmäktige i Skellefteå för ca 10 år sedan. Jag tänkte att cirkeln hade gått varvet runt. Eleven, som enligt sången inte behöver någon utbildning, hade utbildats att framföra den halvt rebelliska låten. Vet ej om Roger Waters eller jag som lärare borde vara mest upprörd över den händelsen.
Under den senaste månaden har två debatter om skolk cirkulerat i media. Nationellt är det debatten om Thaimout som fått uppmärksamhet. Allt fler kommuner tar strid mot föräldrar som vill ta med sina skolbarn på långa utlandsresor. Kommunerna hävdar att skolplikten ska fullföljas på plats på den ordinarie skolan. I Skellefteå har debatten handlat om den höga frånvaron på gymnasiet. I ett utskick till alla gymnasieelevers vårdnadshavare informerade biträdande gymnasiechefen Birgitta Lindström om att frånvaron ökat rejält och att skolorna därför skulle skärpa rutinerna kring frånvaroanmälningar. Frågan har även debatterats i kommunfullmäktige, då efterfrågade oppositionen tydligare åtgärder mot elevfrånvaron.
Man skulle kunna tycka att kommunernas reaktioner mot utlandsresor och gymnasiets agerande mot skolk är fyrkantiga och omoderna. Borde inte skolan med dagens tekniska och ekonomiska förutsättningar kunna vara mer flexibel och individanpassad? Med Pink Floyd´s ord skulle man kunna anklaga skolvärlden för att tvinga barnen och ungdomarna att foga sig och vara bricks in the wall – fyrkantiga tegelstenar.
Men Roger Waters har fel och kommunerna har rätt. Den individualism som Pink Floyd besjungit i 44 år är falsk. Det beror på att den bara ser till de möjligheter som resursstarka elever kan få utanför skolan. Men Pink Floyd-individualismen bryr sig inte om hur alla i samhället ska få tillgång till kunskaper och inte heller vad som krävs för att forma samhällets gemenskap. Liberal individualism handlar istället om frihet under ansvar. Ansvaret handlar både om sig själv, om andra och om hela samhället.
När föräldrar tar med sina barn på långa utlandsresor tror de att skolan är en radda uppgifter som kan fixas på distans eller i efterhand. Det är fel. Skolutbildningen är en platsbunden process som innebär samarbete, att göra saker i rätt tid, ta ansvar för sin del i ett arbete och att lära sig om samhället genom att vara i det. Gymnasieelevers skolfrånvaro kan ibland ha en delvis annan karaktär. Ibland beror den på att skolan blivit just den där raddan med uppgifter och inte ett platsbundet lärande tillsammans med andra. I de fallen kan skolan och lärarna göra mycket för att ändra på situationen. Varje lektion ska såklart vara angelägen. Men ofta beror även gymnasiefrånvaron på en ansvarslös individualism där föräldrar och elever anser att frivilligheten att gå en gymnasieutbildning är detsamma som att lektionerna är frivilliga. Nej, frihet under ansvar är att ta sina val på allvar och göra sitt bästa, till exempel på den gymnasieutbildning man valt.
Demokratiska länders skolor finns inte till för att skapa viljelös flockdjur. De är till för att bygga gemensamma och delade kunskapsförutsättningar som formar samhället, men också ger barnen och ungdomarna kompetenserna de behöver för att vara självständiga människor. Skolk och Thaimout kan kännas frihetligt, men det är bara fördummande. Skolelever är inte tegelstenar i en vägg. Nej, eleverna är de som lär sig bygga. Huset är samhället.