Det som behandlades i fullmäktige är egentligen inte en frågan utan flera, som alla kopplas till busstrafiken i och runt Skellefteå. Denna text kommer att fokusera på den fråga där de ideologiska gnistorna sprutade som mest: Ska busstrafiken inne i Skellefteå (och ut till Skelleftehamn) bedrivas av kommunen eller upphandlas till privata företag?
För dig som är intresserad av de andra frågorna rörande busstrafiken kan jag hänvisa till en artikel som publicerades i tidningen tidigare i veckan.
Kommunalrådet Lorents Burman (S) inleder debatten med att redogöra för att det går bra för Skellefteå och att stadens framgångar har riktat omvärldens blickar mot oss. Detta kopplar han naturligtvis till etableringen av Northvolt, men det härleder han sedan i sin tur till existensen av det kommunala Skellefteå Buss.
Att som socialdemokrat använda stadens positiva framtidsutsikter (som vi i stor utsträckning kan tacka Northvolts etablering för) vid varje möjligt tillfälle är fullt rimligt och det hade kommunalråd gjort oavsett partifärg. Men att koppla det kommunala ägandeskapet av Skellefteå Buss till Northvolts val av just Skellefteå känns som att dra det hela lite långt.
Först ser det ut som att Vänsterpartiets Filip Palukka är på väg mot ett likartat resonemang där större värden, som de flesta håller med om, ska kopplas till frågan om ägandeformen för bussbolaget. Denna gång refereras det dock till ännu mer samhällsomvälvande värden, nämligen klimatförändringar och Parisavtalet.
Palukka lyckas däremot bättre med sin härledning. Han menar att det är lättare för kommunens politiker att påverka verksamheten om den är kommunal och det gör att man kan styra åt just ett grönare håll. Han kommer här in på det socialistiska huvudargumentet om “rådighet”.
Rådighet handlar, i detta sammanhang, om möjligheten att påverka något. Du har troligen betydande rådighet över vilken ledartext du väljer att läsa medan du har obefintlig rådighet i frågan om hur snabbt vår planet snurrar runt solen.
Det argument som alltså oftast lyftes av majoriteten, bland annat av både Burman och Palukka, var att man inte vill få sämre möjlighet att påverka den lokala busstrafiken.
Motargument i frågan lät inte vänta på sig. Per Boström (KD) går upp i talarstolen och påminner om att kommunfullmäktige visst skulle ha rådighet över frågan även om ett privat bussbolag bedrev verksamheten. Det skulle nämligen fortfarande vara kommunen som beställde tjänsten genom upphandling och där har man goda möjligheter att påverka.
En annan het potatis är förstås frågan om biljettpriserna. Andreas Löwenhöök (M) refererar till studier som menar att konkurrensutsättning för med sig många positiva effekter för medborgarna, även i frågor som rör lokal busstrafik och priserna.
Här kommer dock Burman in med ett av majoritetens vassaste argument: Oro om att det är alltför få aktörer som skulle vara intresserade av att bedriva trafiken i Skellefteå.
Mot detta talar egentligen bara två saker. Det ena är att det enbart är ett fåtal kommuner som inte har valt att gå över till ett system med upphandling i denna fråga (det tämligen röda Umeå använder sig av upphandling) och det pekar mot att andra kommuner har klarat övergången väl.
Det andra är något som Burman tar upp i sitt första anförande. Det är ju faktiskt så att omvärldens blickar och intresse har riktats mot Skellefteå på ett sätt som saknar motstycke i stadens historia och därmed kommer det säkerligen att finnas intresse för att bedriva verksamhet här.
På många områden är den svenska socialdemokratin väldigt positiv till konkurrensutsättning och jag kan tycka att det är lite underligt att den lokala busstrafiken är en fråga där de inte tror på företagarnas förmåga att lösa uppgiften.
Kan det vara denna mentalitet som ligger bakom att Skellefteå gång på gång hamnar mycket långt ner i mätningar som tittar på företagsklimat?